Sånt här intresserar mig mycket! Redan som barn i konfirmationsåldern (Svenska Kyrkan, åren kring -97, således under de sista åren som statskyrka) konfronterades jag med komplexiteten när världslig lag står mot kanonisk lag... Jag är uppvuxen med föräldrar som i sina unga studentår i 60-talets Stockholm, rörde sig i högkyrkliga studentföreningar och kretsar, och har således levt mitt i en av de största reformerna inom Svenska Kyrkan sedan reformationen på 1500-talet; årtiondet då kvinnor började vigas till präster i Sverige. Eftersom ämnet än idag fortfarande är infekterat och något som kan väcka upprörda känslor, måste jag understryka att jag under min uppväxt aldrig någonsin uppfattat mina föräldrar som kvinnoprästmotståndare, och OM de kanske varit det i yngre år, så lär de alltså bytt inställning. Vad jag däremot fått med mig är att det är så oerhört komplext, och att människor i princip oundvikligen hamnar i kläm när sådana här reformer införs.
Det var inför att vi skulle fira nattvardsgudstjänst i Rättviks kyrka, kvällen efter dagens konfirmationsgudstjänst, som min konfirmationspräst på Stiftsgården ställde frågan till oss konfirmander om vi hade släkt, vänner eller bekanta som var prästvigda som kunde hjälpa till vid utdelandet av nattvarden. Vid de här åren var mina föräldrar aktiva i vänföreningen till stiftelsen Berget (som då fortfarande var protestantiskt) och jag hade sprungit runt där som barn och lekt i korridorerna bland fromma, tysta människor på retreat, samt deltagit i arbetshelger. Jag föreslog kom att tänka på det och föreslog för min konfirmationspräst Tina, att hon kanske kunde fråga prästen som var föreståndare på Berget om hjälp. Efteråt tog hon mig till sidan och berättade att det tyvärr nog inte skulle fungera med mitt förslag, eftersom att den prästen inte accepterade kvinnliga präster. Detta var en stor överraskning för mig, och något som bekymrat mig så mycket att jag pratade med mina föräldrar om saken. Jag fick för första gången höra om något som kallades "synoden". Jag fick höra om hur präster, nästan som över en natt, behövde acceptera kvinnliga kollegor i ämbetet, och det efter att reformen införts inom statskyrkan efter påtryckningar från politiken. Präster vars tro och övertygelse var (och i en del fall fortfarande - är) att ämbetet är vigt åt män allena. Från att det varit en dogmatisk sanning under hundratals år, till att abrupt bli politiskt inkorrekt. Jag fick lära mig att det inte är så svart eller vitt som det kan låta... Att motståndare till kvinnliga präster inte nödvändigtvis är samma sak som "kvinnohatare"... Fick med mig att det liksom inte är helt rättvist att helt plötsligt döma präster som motsätter sig kvinnliga präster, när de faktiskt lever med en övertygelse som dogmatiskt nyss varit "den rätta".
När jag som ung konfirmand konfronterades med detta kunde 90-talets debatter kring om man skulle kunna läsa herrens bön som "Moder vår", kännas futtiga i jämförelse. Nu när jag har ett sikte på att själv försöka bli präst hittar jag ibland som krav i arbetsbeskrivning att man förväntas acceptera att arbeta tillsammans med kvinnliga kollegor (något som alltid varit en "icke-fråga" för mig), så frågan är uppenbarligen fortfarande högst aktuell, och jag har förstått den fortfarande skapar schismer med utbrytande grupperingar som antingen startar nya trossamfund och/eller konverterar. Utan att egentligen veta det, är det möjligen bland annat den här frågan som fick stiftelsen Berget att istället underställa sig den romersk-katolska Kyrkan.
I viss mån har jag alltid haft en viss dragning till det romersk-katolska på grund av dess längre tradition, bibehållandet av fler riter och sakrament i liturgin, spännande helgon och mycket annat, men vad som ändå hållit mig kvar som Lutheran är just katolska kyrkans vidmakthållande i dess syn på att enbart män i prästämbetet, kyska präster, synen på sexualitet och genus (som inte överensstämmer med det normativa), aborter och preventivmedel. Frågor som idag ständigt verkar störas och blöta i Vatikanen, och som nog med tiden kan behöva ändras på, men dels verkar vara beroende på sittande påve, politisk omvärldssituation och opinion. Till skillnad från när Svenska Kyrkan nästan "snabbt rev av plåstret" med den (i mitt tycke) nödvändig förändringen med relativt kort och intensiv "smärta" i efterdyningarna, så känns det som att Vatikanen oundvikligen långsamt och självplågande känner sig tvungna att dra av plåstret under väldigt lång tid. Samtidigt kanske det tyvärr är det bästa sättet, just för att plötslig förändring "över en natt" just tenderar att ge schismer när det självklara på ett ögonblick blir ifrågasatt och fel. Katolska kyrkan är ju dessutom inte en nationskyrka, utan världsomspännande vars bekännare är av nästa alla världens nationer och utöver den katolska tron har sina nationella identiteter olika världsliga värderingar som kanske inte är så progressiva som katolska kyrkan egentligen kanske behöver bli för att fortsätta bibehålla sin relevans i världen.
Fortsättningsvis undrar jag hur Svenska Kyrkans ställning idag efter separationen från Svenska staten, hade varit i det Svenska, otroligt sekulära samhället idag, om man inte infört dessa reformer? Hade den ens existerat? Hade den varit en relevant del av samhället? Eller är det ens en relevant fråga, eftersom nästa fråga är: Kan det kanske vara så att dessa reformer bidragit till att vi kommit så långt i jämställdhet generellt i Sverige? (...Även om det såklart alltid kommer finnas förbättringspotential.)
Hursomhelst...
Hittade en mening med ett konstigt syftningsfel i din text som jag hade svårt att få ihop:
"– De riktlinjer som givits har inte respekterats och det har fått bägaren att rinna över, som vill vara tydlig med att anklagelserna inte handlar om sexuella övergrepp."
Vänliga sommarhälsningar från en av dina lite struligare elever som har svårt att få till det där med inlämningar och sånt i tid. 😶🌫️
Mycket intressant. Men bortsett från att katolska kyrkan har en egen lag att utgå från, eftersom deras andliga ledare också är en världslig sådan, är det här fallet kanske inte så annorlunda än många andra arbetstvister som hamnar inför domstol. En arbetsgivare som på mer eller mindre god grund är missnöjd och en arbetstagare som är av annan mening. I fallet med präster har jag förståelse för att tolwransnivån är mycker låg.
Tror dock det råkade falla bort en negation i denna mening:
"Men det betyder att prästen åter kan börja verka..."
Ja, det liknar ju också en del andra yrken där man utfärdar licenser och legitimatinoner men kan förlora dem och därmed rätten att utöva yrket! (men jag vet inte hur de sköter juridiken)
Tack Joel för en saklig, finkänslig o nyanserad text! Jag är katolik o har varit i samma församling som berörd präst. Så sorgligt för alla berörda i synnerhet de som varit utsätta o som du skriver kan man ana att det finns fler som kanske inte vill bli offentliga. Jag kä ner väl till mannen som gjort anmälan han är uppvuxen i församlngen o nu präst på annat håll, en enligt min erfarenhet en fin o trovärdig person
Du har tydligt redogjort för skillnaden mellan civilrätt o kyrkorätt o som flera påpekar ovan gäller detta fler yrkeskategorier.
Jag har ju jobbat både som läkare och pastor och skillnaden i om Socialstyrelsen skulle dra in min legitimation eller om Equmeniakyrkans ansvarsnämnd skulle ”avkraga” mig skulle nog egentligen inte vara så stor. I båda fallen så förutsätter anställningarna att jag har det formella förtroende som krävs för att vara behörig i yrket.
Fader Tobias uppger att han inte fått veta vad biskopens beslut grundar sig på. Det kanske stämmer. En civil stämning verkar, såvitt jag läser, varit ett försök att tvinga fram stiftets interna utredning som en offentlig handling. Biskopen väljer att hellre köpa ut prästen.
Det blir en fråga om man litar på biskop Anders eller inte. Tror man att det som hänt är så allvarligt och känsligt, att denna omständliga process kan vara det rätta att göra? Att det som hålls tyst om är något som borde hållas tyst om?
Eller tror man att biskop Anders låtsas ha kort på handen som han i själva verket inte har, och därför måste köpa sig loss?
Citat från dagen-rapporteringen som jag tycker belyser att en stor anledning till den civilrättsliga stämningen var att tvinga fram uppgifter:
Dagen 6 juni
Prästen har genomgående hävdat att stiftets olika ingripanden mot honom inte har motiverats tillräckligt väl.
”Min huvudman tar emot domen med tacksamhet men han beklagar att stiftet alltjämt inte velat redogöra för grunden varför de ingripit mot honom. Vare sig för honom eller för domstolen”, skriver advokat Andreas Stenkar Karlgren i en kommentar till Dagen.
Dagen 8 juli
Tingsrätten utredde dock aldrig sakfrågan. Skälet till det var att stiftet ”för tvistens lösande”, som det står i domen, gick med på prästens krav på att avskedandet skulle ogiltigförklaras, och på att utbetala skadestånd.
Det är ju ingen mänsklig rättighet att få bli och vara präst. Eller något annat yrke heller för den delen. Det är kyrkan som viger och anställer. Om arbetsgivaren verkligen inte vill ha kvar en anställd så kan inte den anställde vara kvar. Frågan är bara hur mkt det kostar för arbetsgivaren. Så är ju också svensk arbetsrätt utformad.
Det är såklart helt upp till var och en om man vill använda sig av generativ AI eller inte. Men kika på artikelns bild i några sekunder så ser du nog att det gick lite väl snabbt den här gången. 😉
Det du skriver verkar korrekt men berör bara en aspekt av händelseförloppet. Om man ska förstå vad fallet egentligen handlar om måste man ta med det kyrkopolitiska sammanhanget, tror jag. Prästens problem med stiftet tog sin början i samband med (som det verkar) genomförandet av påve Franciskus motu proprio Traditionis Custodes som alltså ungefär samtidigt fick ett ganska hårdhänt genomförande i den församling där prästen var kyrkoherde. Den ganska stora del av församlingen som firade den traditionella mässan förvisades från församlingskyrkan, traditionalistisk litteratur togs bort ur bokhandeln och andra engagerade personer, som hade förståelse för den traditionella gruppen förlorade sina uppdrag i församlingen i samband med denna "utrensning" (som man nog måste kalla det). Även åtminstone en annan kyrkoherde som firade den traditionella mässan förlorade sitt uppdrag under denna tid. Jag upplevde detta som engagerad lekman i församlingen och har förstås under de år som gått försökt förstå vad som egentligen orsakade händelseförloppet. Min slutsats är att man inte kan förstå det skedda endast som ett personalärende. Detta är att missa den verkliga storyn.
Det där är inget jag har direkt insyn in, men samtidigt har – utifrån vad jag känner till i övrigt om RKK i Sverige – svårt att tänka mig att kyrkopolitiska överväganden av det slaget spelat in. Dels finns ju en rad katolska präster som har en traditionell eller konservativ profil, och de möter såvitt jag kan se uppskattning och förtroende från stiftet. Dels är det ont om präster i allmänhet så jag gissar att man är försiktig med de som man har.
Däremot förstår jag absolut att det är otroligt smärtsamt att åse detta på nära håll, när det gäller en präst man själv har uppskattat och känner kärlek till. Det finns säkert saker i processen som kunde ha skötts bättre <3
Det är inte präster med "konservativ profil" som har problem. Det är den traditionella mässan specifikt som motarbetas, den urgamla mässform som påve Benedikt hade "släppt fram" (Summorum Pontificum 2007)och påve Franciskus valde att motarbeta i och med Traditiones Custodes 2021. Detta har med liturgiform att göra och inte läromässig, eller liturgisk konservatism i största allmänhet.
Hej lärar'n!
Sånt här intresserar mig mycket! Redan som barn i konfirmationsåldern (Svenska Kyrkan, åren kring -97, således under de sista åren som statskyrka) konfronterades jag med komplexiteten när världslig lag står mot kanonisk lag... Jag är uppvuxen med föräldrar som i sina unga studentår i 60-talets Stockholm, rörde sig i högkyrkliga studentföreningar och kretsar, och har således levt mitt i en av de största reformerna inom Svenska Kyrkan sedan reformationen på 1500-talet; årtiondet då kvinnor började vigas till präster i Sverige. Eftersom ämnet än idag fortfarande är infekterat och något som kan väcka upprörda känslor, måste jag understryka att jag under min uppväxt aldrig någonsin uppfattat mina föräldrar som kvinnoprästmotståndare, och OM de kanske varit det i yngre år, så lär de alltså bytt inställning. Vad jag däremot fått med mig är att det är så oerhört komplext, och att människor i princip oundvikligen hamnar i kläm när sådana här reformer införs.
Det var inför att vi skulle fira nattvardsgudstjänst i Rättviks kyrka, kvällen efter dagens konfirmationsgudstjänst, som min konfirmationspräst på Stiftsgården ställde frågan till oss konfirmander om vi hade släkt, vänner eller bekanta som var prästvigda som kunde hjälpa till vid utdelandet av nattvarden. Vid de här åren var mina föräldrar aktiva i vänföreningen till stiftelsen Berget (som då fortfarande var protestantiskt) och jag hade sprungit runt där som barn och lekt i korridorerna bland fromma, tysta människor på retreat, samt deltagit i arbetshelger. Jag föreslog kom att tänka på det och föreslog för min konfirmationspräst Tina, att hon kanske kunde fråga prästen som var föreståndare på Berget om hjälp. Efteråt tog hon mig till sidan och berättade att det tyvärr nog inte skulle fungera med mitt förslag, eftersom att den prästen inte accepterade kvinnliga präster. Detta var en stor överraskning för mig, och något som bekymrat mig så mycket att jag pratade med mina föräldrar om saken. Jag fick för första gången höra om något som kallades "synoden". Jag fick höra om hur präster, nästan som över en natt, behövde acceptera kvinnliga kollegor i ämbetet, och det efter att reformen införts inom statskyrkan efter påtryckningar från politiken. Präster vars tro och övertygelse var (och i en del fall fortfarande - är) att ämbetet är vigt åt män allena. Från att det varit en dogmatisk sanning under hundratals år, till att abrupt bli politiskt inkorrekt. Jag fick lära mig att det inte är så svart eller vitt som det kan låta... Att motståndare till kvinnliga präster inte nödvändigtvis är samma sak som "kvinnohatare"... Fick med mig att det liksom inte är helt rättvist att helt plötsligt döma präster som motsätter sig kvinnliga präster, när de faktiskt lever med en övertygelse som dogmatiskt nyss varit "den rätta".
När jag som ung konfirmand konfronterades med detta kunde 90-talets debatter kring om man skulle kunna läsa herrens bön som "Moder vår", kännas futtiga i jämförelse. Nu när jag har ett sikte på att själv försöka bli präst hittar jag ibland som krav i arbetsbeskrivning att man förväntas acceptera att arbeta tillsammans med kvinnliga kollegor (något som alltid varit en "icke-fråga" för mig), så frågan är uppenbarligen fortfarande högst aktuell, och jag har förstått den fortfarande skapar schismer med utbrytande grupperingar som antingen startar nya trossamfund och/eller konverterar. Utan att egentligen veta det, är det möjligen bland annat den här frågan som fick stiftelsen Berget att istället underställa sig den romersk-katolska Kyrkan.
I viss mån har jag alltid haft en viss dragning till det romersk-katolska på grund av dess längre tradition, bibehållandet av fler riter och sakrament i liturgin, spännande helgon och mycket annat, men vad som ändå hållit mig kvar som Lutheran är just katolska kyrkans vidmakthållande i dess syn på att enbart män i prästämbetet, kyska präster, synen på sexualitet och genus (som inte överensstämmer med det normativa), aborter och preventivmedel. Frågor som idag ständigt verkar störas och blöta i Vatikanen, och som nog med tiden kan behöva ändras på, men dels verkar vara beroende på sittande påve, politisk omvärldssituation och opinion. Till skillnad från när Svenska Kyrkan nästan "snabbt rev av plåstret" med den (i mitt tycke) nödvändig förändringen med relativt kort och intensiv "smärta" i efterdyningarna, så känns det som att Vatikanen oundvikligen långsamt och självplågande känner sig tvungna att dra av plåstret under väldigt lång tid. Samtidigt kanske det tyvärr är det bästa sättet, just för att plötslig förändring "över en natt" just tenderar att ge schismer när det självklara på ett ögonblick blir ifrågasatt och fel. Katolska kyrkan är ju dessutom inte en nationskyrka, utan världsomspännande vars bekännare är av nästa alla världens nationer och utöver den katolska tron har sina nationella identiteter olika världsliga värderingar som kanske inte är så progressiva som katolska kyrkan egentligen kanske behöver bli för att fortsätta bibehålla sin relevans i världen.
Fortsättningsvis undrar jag hur Svenska Kyrkans ställning idag efter separationen från Svenska staten, hade varit i det Svenska, otroligt sekulära samhället idag, om man inte infört dessa reformer? Hade den ens existerat? Hade den varit en relevant del av samhället? Eller är det ens en relevant fråga, eftersom nästa fråga är: Kan det kanske vara så att dessa reformer bidragit till att vi kommit så långt i jämställdhet generellt i Sverige? (...Även om det såklart alltid kommer finnas förbättringspotential.)
Hursomhelst...
Hittade en mening med ett konstigt syftningsfel i din text som jag hade svårt att få ihop:
"– De riktlinjer som givits har inte respekterats och det har fått bägaren att rinna över, som vill vara tydlig med att anklagelserna inte handlar om sexuella övergrepp."
Vänliga sommarhälsningar från en av dina lite struligare elever som har svårt att få till det där med inlämningar och sånt i tid. 😶🌫️
Intressant detta, tack för din berättelse Mats!
Mycket intressant. Men bortsett från att katolska kyrkan har en egen lag att utgå från, eftersom deras andliga ledare också är en världslig sådan, är det här fallet kanske inte så annorlunda än många andra arbetstvister som hamnar inför domstol. En arbetsgivare som på mer eller mindre god grund är missnöjd och en arbetstagare som är av annan mening. I fallet med präster har jag förståelse för att tolwransnivån är mycker låg.
Tror dock det råkade falla bort en negation i denna mening:
"Men det betyder att prästen åter kan börja verka..."
Ja, det liknar ju också en del andra yrken där man utfärdar licenser och legitimatinoner men kan förlora dem och därmed rätten att utöva yrket! (men jag vet inte hur de sköter juridiken)
tack! Det är rättat!
Tack Joel för en saklig, finkänslig o nyanserad text! Jag är katolik o har varit i samma församling som berörd präst. Så sorgligt för alla berörda i synnerhet de som varit utsätta o som du skriver kan man ana att det finns fler som kanske inte vill bli offentliga. Jag kä ner väl till mannen som gjort anmälan han är uppvuxen i församlngen o nu präst på annat håll, en enligt min erfarenhet en fin o trovärdig person
Du har tydligt redogjort för skillnaden mellan civilrätt o kyrkorätt o som flera påpekar ovan gäller detta fler yrkeskategorier.
Tack Elisabeth!
Jag har ju jobbat både som läkare och pastor och skillnaden i om Socialstyrelsen skulle dra in min legitimation eller om Equmeniakyrkans ansvarsnämnd skulle ”avkraga” mig skulle nog egentligen inte vara så stor. I båda fallen så förutsätter anställningarna att jag har det formella förtroende som krävs för att vara behörig i yrket.
ja, precis - det är en parallell!
Fader Tobias uppger att han inte fått veta vad biskopens beslut grundar sig på. Det kanske stämmer. En civil stämning verkar, såvitt jag läser, varit ett försök att tvinga fram stiftets interna utredning som en offentlig handling. Biskopen väljer att hellre köpa ut prästen.
Det blir en fråga om man litar på biskop Anders eller inte. Tror man att det som hänt är så allvarligt och känsligt, att denna omständliga process kan vara det rätta att göra? Att det som hålls tyst om är något som borde hållas tyst om?
Eller tror man att biskop Anders låtsas ha kort på handen som han i själva verket inte har, och därför måste köpa sig loss?
Citat från dagen-rapporteringen som jag tycker belyser att en stor anledning till den civilrättsliga stämningen var att tvinga fram uppgifter:
Dagen 6 juni
Prästen har genomgående hävdat att stiftets olika ingripanden mot honom inte har motiverats tillräckligt väl.
”Min huvudman tar emot domen med tacksamhet men han beklagar att stiftet alltjämt inte velat redogöra för grunden varför de ingripit mot honom. Vare sig för honom eller för domstolen”, skriver advokat Andreas Stenkar Karlgren i en kommentar till Dagen.
Dagen 8 juli
Tingsrätten utredde dock aldrig sakfrågan. Skälet till det var att stiftet ”för tvistens lösande”, som det står i domen, gick med på prästens krav på att avskedandet skulle ogiltigförklaras, och på att utbetala skadestånd.
Det är ju ingen mänsklig rättighet att få bli och vara präst. Eller något annat yrke heller för den delen. Det är kyrkan som viger och anställer. Om arbetsgivaren verkligen inte vill ha kvar en anställd så kan inte den anställde vara kvar. Frågan är bara hur mkt det kostar för arbetsgivaren. Så är ju också svensk arbetsrätt utformad.
Tack för en intressant genomgång av ämnet.
Det är såklart helt upp till var och en om man vill använda sig av generativ AI eller inte. Men kika på artikelns bild i några sekunder så ser du nog att det gick lite väl snabbt den här gången. 😉
Det du skriver verkar korrekt men berör bara en aspekt av händelseförloppet. Om man ska förstå vad fallet egentligen handlar om måste man ta med det kyrkopolitiska sammanhanget, tror jag. Prästens problem med stiftet tog sin början i samband med (som det verkar) genomförandet av påve Franciskus motu proprio Traditionis Custodes som alltså ungefär samtidigt fick ett ganska hårdhänt genomförande i den församling där prästen var kyrkoherde. Den ganska stora del av församlingen som firade den traditionella mässan förvisades från församlingskyrkan, traditionalistisk litteratur togs bort ur bokhandeln och andra engagerade personer, som hade förståelse för den traditionella gruppen förlorade sina uppdrag i församlingen i samband med denna "utrensning" (som man nog måste kalla det). Även åtminstone en annan kyrkoherde som firade den traditionella mässan förlorade sitt uppdrag under denna tid. Jag upplevde detta som engagerad lekman i församlingen och har förstås under de år som gått försökt förstå vad som egentligen orsakade händelseförloppet. Min slutsats är att man inte kan förstå det skedda endast som ett personalärende. Detta är att missa den verkliga storyn.
Det där är inget jag har direkt insyn in, men samtidigt har – utifrån vad jag känner till i övrigt om RKK i Sverige – svårt att tänka mig att kyrkopolitiska överväganden av det slaget spelat in. Dels finns ju en rad katolska präster som har en traditionell eller konservativ profil, och de möter såvitt jag kan se uppskattning och förtroende från stiftet. Dels är det ont om präster i allmänhet så jag gissar att man är försiktig med de som man har.
Däremot förstår jag absolut att det är otroligt smärtsamt att åse detta på nära håll, när det gäller en präst man själv har uppskattat och känner kärlek till. Det finns säkert saker i processen som kunde ha skötts bättre <3
Det är inte präster med "konservativ profil" som har problem. Det är den traditionella mässan specifikt som motarbetas, den urgamla mässform som påve Benedikt hade "släppt fram" (Summorum Pontificum 2007)och påve Franciskus valde att motarbeta i och med Traditiones Custodes 2021. Detta har med liturgiform att göra och inte läromässig, eller liturgisk konservatism i största allmänhet.