Resebrev: Bland Almedalens alla bubblor
KD-konflikt om migrationen och andlighet i tech-världen
Jag är precis hemkommen från Almedalen, där jag inte är någon regelbunden besökare. Men gör mitt bästa för att förstå vad det är för ett ställe.
Mest uppenbart är att det är en gigantisk mötesplats, vilket ställer besökaren inför ett val: Att antingen fördjupa relationen med folk inom sin egen bubbla – eller kliva ur den och söka kontakt med människor utanför den. Det är inte ett så enkelt val som det kan låta.
Bredden bland besökare och utställare är slående. Här finns politiker, journalister, civilsamhällesorganisationer, kyrkor, myndigheter, universitet och massa företag: banker, byggföretag, techföretag, och så vidare. Men det är ovanligt med personer som går emellan sektorerna, eller organisationer som förenar folk över gränserna. Särskilt tech- och företagsfolk verkar ha byggt sina egna ekosystem – mitt intryck är att de varken bjuder in eller blir inbjudna till kultur-, civilsamhälle och mediefolket särskilt ofta. Stammarna lever åtskilda liv på ön.
Men då och då händer det ändå att bubblorna spricker – här kommer tre exempel på det.
Den första panelen jag var med i hade rubriken “Älska din nästa som dig själv – vad händer med människosynen när asylrätten urholkas?” Jag debatterade med KD:s riksdagsman (och tidigare migrationspolitiske talesperson) Hans Eklind, som också är präst i Svenska kyrkan.
Min linje var att Sverige, precis som alla länder, naturligtivs kan behöva reglera sin migration, så att antalet människor som kommer hit motsvarar vår integrationsförmåga. Var den nivån ligger kan man ha olika åsikter om – men oavsett var den hamnar så borde inte en skärpning av de juridiska reglerna behöva gå hand i hand med en avhumaniserande retorik. Men det är vad som skett de senaste åren: Människor som kommit hit beskrivs ständigt som samhällsproblem (något många påpekade efter den fruktansvärda Örebro-massakern).
Det finns ingen anledning att svartmåla migranter som flytt till Sverige bara för att vi just nu anser oss tvingade att ta emot färre. Politikerna borde kunna ägna sig åt juridisk reglering utan att hemfalla till retorisk demonisering.
Eklinds svar förvånade mig. Han kunde ha sagt att det är beklagligt om det uppfattas så, och att det är något som politiker behöver fundera över. Eller att den hårdare tonen har varit nödvändig för att “läget är allvarligt”, eller något i den stilen. I stället hävdade han att migranter inte svartmålades av politiker – och att retoriken över huvud taget inte hårdnat de senaste åren.
Det var förbluffande – men också en påminnelse om att också politiker kan leva i en bubbla. En där de mäter effekten av sina ord på hur “opinionen” gensvarar, snarare än utifrån hur orden landar hos de människor de berör.
Politikerna borde kunna ägna sig åt juridisk reglering utan att hemfalla till retorisk demonisering.
Senare var jag på en middag på en vacker innergård. Det var då jag förstod hur mycket tech-folk som var på plats i Almedalen, för varannan person som jag pratade med jobbade med eller investerade i teknik.
Trots att teknologi och teologi kan framstå som olika världar, var samtalen ofta nära existensens nerv. Vad är en människa? Vad gör ett liv meningsfullt? Hur nära är vi apokalypsen? Inte minst AI:s intåg verkar gjort att den svenska tech-världen – precis som den amerikanska – intresserar sig allt mer för religiösa och andliga frågor.
Som en ung kvinna jag prata med formulerade det: “Vissa i min värld är helt besatta av att förlänga livet – men vad är poängen med att leva tomma, innehållslösa liv tills man är 150, istället för 100?"
Till sist minglen, som Almedalen är känd för. På onsdagen gick jag till det som Bilda och Newman arrangerar i den katolska trädgården. Det är en favorit, inte bara för att det serveras rosé snarare än druvjuice (ett undantag i kristna Almedalskretsar), utan också för att gästsammansättningen är ovanligt brokig: politiker, civilsamhällesfolk, kyrkliga företrädare, journalister, entreprenörer, AI-folk.
Här spräcks alltså bubblan – och det sker för att den gemensamma nämnare för de flesta som var där är någon anknytning till kyrkan. Den identiteten skär genom sektorerna, och på så sätt uppstod en gränsöverskridande gemenskap Almedalen. Man frestades nästan att parafrasera Paulus: “Här är inte politiker eller studieförbundsanställd, techarbetare eller journalist, utan alla är ett i Kristus.”
Det var en påminnelse om religionens brobggande förmåga, något vi ofta glömmer bort i dag då vi bara ser religion som en källa till polarisering och splittring. Desstuom var det, som flera närvarande konstaterade, Almedalens bästa mingel.
Hur ska man svara när populister använder kristendomen?
När Sverigedemokraterna använder kristendomen som tillhygge för sina politiska förslag, brukar sekulariserade ledarskribenter svara: “Men var i Bibeln står det skrivet?” Eller: “Vad hände med Jesus ord om att älska sin nästa?” Kul att du läser! Skriv upp dig här för att få Vit Rök i din inkorg!