Påverkar apokalyptiken USA:s Mellanöstern-politik?
Därför splittrar bombningarna av Iran Donald Trumps MAGA-rörelse
”Vet du”, sa Ronald Reagan förtroligt till den israeliske politikern ”när jag läser era profetior från Gamla testamentet, om tecknen som förebådar Harmageddon, så undrar jag om inte vi är den generation som kommer att uppleva det.”
Den amerikanske presidenten återkom ofta till apokalyptiska spekulationer – i dagboksanteckningar, intervjuer och privata samtal. I en intervju med televangelisten Jim Bakker 1979 varnade han för att USA, om landet inte gjorde upp med omoralen i samhället, skulle gå samma öde till mötes som Sodom och Gomorra: “Vi kan bli den generation som upplever Harmageddon”, sa han. (Ordet syftar på ett berg utanför Jerusalem där, enligt vissa tolkningar av Uppenbarelseboken, en slutgiltig strid ska utkämpas vid historiens ände.)
Reagans religiositet är svårfångad. Själv var han inte särskilt kyrklig, men han blev den förste republikanske presidentkandidaten att alliera sig med USA:s evangelikaler. Dessa mobiliserade politiskt under 1970-talet genom organisationer som Moral Majority, ledda av pastorn Jerry Falwell, och knöt snart an till det republikanska partiet.
Reagan hade en del udda religiösa fäblesser – hans fru Nancy Reagans intresse för astrologi är välkänt – och inför valet år 1984 hade ryktena om han apokalyptiska intressen sipprat ut. En del var oroliga för att mannen med kärnvapenkoderna lät sig vägledas av tvivelaktiga bibeltolkningar.
I en TV-sänd debatt frågade NBC:s nyhetsankare om så var fallet. Reagan svarade att ”en rad teologer” ju menade att profetiorna var trovärdiga. Men själv tonade han ner det, för ingen visste ju om undergången skulle komma om två dar eller två tusen år. Men hans svar visar hur förtrogen han var med samtidens evangelikala spekulationer.
En viktig del av de profetior Reagan refererar till var bildandet av staten Israel år 1948. Detta betraktades, som jag jag skrev om häromdagen, som ett “tidstecken” i evangelikala kretsar.
Den evangelikala politiska lobbyismen hade två huvudsakliga mål. Det första var inrikespolitiskt: att skapa ett “mer kristet” amerikansk samhället genom motstånd mot aborter, droger, sexuell frigörelse och annat man betraktade som synd. Det andra var utrikespolitiskt: att USA:s skulle göra världen bättre. Enligt en idé som hade sina rötter hos 1600-talets puritaner var USA “a city upon a hill" – ett moraliskt fyrtorn för världen.
I sin utrikespolitiska vision låg evangelikalerna nära de republikanska neokonservativa – politiker som Dick Cheney och Donald Rumsfeld – som förespråkade en offensiv, ibland krigisk, amerikansk roll i världen.
Alliansen mellan “neocons” och evangelikaler blev särskilt viktig i George W. Bushs administration. För krig kräver som bekant både hårdvara och mjukvara: vapen och arméer i kombination med idéer och övertygelser. Evangelikal apokalyptik levererade just detta – ett moraliskt språk för att rama in militära insatser som en kamp mellan gott och ont. Historikern Matthew Sutton beskriver i American Apocalypse hur denna ideologi smälte samman med kalla krigets retorik:
“Reagan’s apocalypticism illustrated how perfectly radical evangelical ideas and rhetoric fit the Cold War context. Evangelicals gave political leaders, policy- makers, and journalists a language for framing the nature of the American mission to the world. The United States seemed to be God’s special nation, chosen by him to wage war against the forces of the atheistic, communist legions of the Antichrist.” (American Apocalypse, s 355)
USA:s Mellanöstern-politik var en del av detta, inte minst stödet till Israel. Jerry Falwell menade att de evangelikala såg till att USA verkligen stöttade Israel:
“It is my belief that the Bible Belt in America is Israel’s only safety belt right now. There are 70 million of us [Evangelical Christians] And if there’s one thing that brings us together quickly it’s whenever we begin to detect our government becoming a little anti-Israel.”
Flera forskare ger honom rätt, och menar att den evangelikala lobbyn verkligen lyckades påverka USA:s Israel-politik. I en vetenskaplig artikel med rubriken “The Armageddon Lobby” från 2006 skriver Rammy M. Haija att de evangelikala verkat för en hökaktig, israelvänlig linje – en som i längden varit kontraproduktiv för fredsprocessen:
“While the Christian Zionist lobby is thriving in its mission of advancing hawkish Israeli interests, it is, in actuality, counterproductive to Israel as it is detrimental to the prospect of peace. This policy of violence and suffocation towards Palestinians produces a dangerous byproduct, which will become evident years from now. It breeds a new generation of hate among Israelis and Palestinians because it exacerbates the already dire humanitarian conditions in the Occupied Territories, which result in the escalation of violence towards Israeli and Palestinian civilians.”
Det har också funnits en oro för att tron på ett oundvikligt Harmageddon kan göra amerikansk utrikespolitik fatalistisk och vårdslös. Om kriget ändå är förutbestämt, finns det väl inget att oroa sig för? Reagan och andra evangelikala ledare förnekade att detta påverkat deras politik, men behövde då förklara varför de trodde att Harmageddon är nära och en del av Guds plan, samtidigt som de gör allt för att undvika en sådan utveckling. Det var inte alla som tyckte att det gick ihop
När Donald Trump äntrade scenen gjorde han upp med den aggressiva utrikespolitik som alliansen mellan evangelikaler och neocons representerat. Krigen i Irak och Afghanistan beskrev han som misstag. Nu gällde “America first” och inga fler utrikespolitiska äventyr.
Det fanns emellertid ett undantag: Stödet för Israel. Det ruckade Trump inte på, eftersom det var en avgörande del av hans allians med de evangelikala väljarna. Han återkom till det gång på gång, och flyttade också USA:s ambassad från Tel Aviv till Jerusalem.
Men vad händer när Israel ber om amerikanskt stöd i en väpnad konflikt? Vad väger tyngst: isolationistisk nationalism eller trofasthet mot Israel – Guds utvalda folk, enligt många evangelikaler? Det var den frågan som seglade upp i samband med Israels konflikten med Iran. Och här har en spricka inom MAGA-rörelsen blottlagts: En spänning mellan nationalistisk höger och religiös höger.
Tucker Carlson, Steve Bannon tillhör den nationalistisk falang som varnar för att USA ska dras in i krig i Mellanöstern. På den andra sidan står den religiösa högern med evangelikala politiker som senator Ted Cruz, som kräver att USA ställer sig helhjärtat på Israels sida och konfronterar Iran.
När Donald Trump beslutade sig för att bomba Iran tyder det på att den religiösa falangen vann – åtminstone den här gången. Troligen inte enbart med hjälp av religösa motiv, eftersom politiska beslut oftast är ett resultat av sammanvägning av faktorer. Men att evangelikala uppfattningar om Israel är en del av i diskussionen – precis som i forna tiders allians mellan neocons och evangelikaler – blev tydligt när Tucker Carlson och Ted Cruz drabbade samman om detta igår.
Frågan är om Trumps militära interventioner är ett undantag från den traditionella isolationen – eller om de markerar en återkomst för den aggressiva utrikespolitik som präglade det republikanska partiet på 1980-talet, när hårdföra neokonservativa och apokalyptiskt sinnade evangelikaler fann varandra.
Dags att göra upp med den kristna sionismen
En gång, det är över ett decennium sedan nu, satt jag med ett gäng pingstpastorer och diskuterade eskatologi – alltså läran om tiden slut. Vi pratade om de gamla förkunnarna som reste runt och predikade om Jesus återkomst. Hur de hade med sig planscher eller lakan där de presenterade i vilken ordning saker skulle ske innan återkomsten. Vad hände egentli…