Dags att göra upp med den kristna sionismen

Eskatologin riskerar skymma sikten för vad som sker i Gaza

Statens Israels grundande: ett tecken på att Jesus återkomst är nära – eller?

En gång, det är över ett decennium sedan nu, satt jag med ett gäng pingstpastorer och diskuterade eskatologi – alltså läran om tiden slut. Vi pratade om de gamla förkunnarna som reste runt och predikade om Jesus återkomst. Hur de hade med sig planscher eller lakan där de presenterade i vilken ordning saker skulle ske innan återkomsten. Vad hände egentligen med det, undrade några? En av pingströrelsens mest inflytelserika pastorer tog då till ord och berättade:

– Jag minns när det tog slut. Det var på en pastorskonferens i början av 1990-talet. En äldre predikant begärde ordet och ställde sig sedan i talarstolen och presenterade sitt “schema.” Men ingen tog honom på allvar. I pausen log alla lite överseende mot varandra och skakade på huvudet åt honom. Då insåg jag att den här typen av sista tiden-förkunnelse var över i Pingströrelsen.

Vi skrattade alla åt historien, men jag sa att jag inte var säker på att alla pingstvänner utanför pastorskåren kände till detta. Om det nu skett en kursändring var det kanske läge att skriva något för att klargöra det? Att göra upp med gamla missförstånd och dålig teologi?

Men det förslaget var inte lika populärt. Några menade att det var onödigt eftersom teologin redan dött ut. Andra ville inte ställa till med bråk och besvär. Och så fanns det en och annan som antydde att de fortfarande trodde på det gamla viset.

Ett eskatologiskt schema över historien, tillskrivet Tim LaHaye and Thomas Ice.

Det blev, som väntat, inget skrivet. “Tysta kursändringar är pingströrelsens metod” skrev jag några år senare – artikeln nämnde inte eskatologin (den handlade om syndakatalogen), men det var bland annat den jag hade i åtanke när jag talade om tystnaden som en “metod”.

Idag har jag en text i Flamman (inte Flammor!) som är vad jag tyckte att pingstpastorerna borde formulerat då: en kritisk uppgörelse med eskatologin och den gamla darbyismen. Sammanhanget är den kristna sionismen, som ju är nära kopplad till eskatologin eftersom staten Israels bildande år 1948 har betraktats som ett av de viktigaste “tidstecknen”.

När Flammans redaktör Leonidas Aretakis hörde av sig och undrade om jag ville skriva något om kristendomen efter Gaza kändes detta naturligt för mig att ta upp. Här finns texten – den ligger bakom en “mjuk vägg”, dvs. den är gratis tillgänglig om man bara anger sin e-post.

Här är ett utdrag:

“Att Israels folk är utvalt av Gud, och kristna därför bör stötta staten Israel var en vanlig talepunkt i pingstförsamlingen där jag växte upp. För Lewi Pethrus, som ledde både Pingströrelsen och det politiska partiet Kristdemokraterna, var det självklart att grundandet av Israel år 1948 var Guds verk.

Inom den svenska frikyrkligheten lever föreställningen om att staten Israel är en del av Guds plan kvar – ibland som en aktiv kraft, andra gånger som ett mer oreflekterat arv.

I sin ‘Israel-krönika’ från den 4 juni drar den kristna tidningen Världen Idag en rak linje från Bibelns profetior till stöd för Israels krig i Gaza: ‘I den kanske mest upprepade profetian i Gamla testamentet säger Gud att han ska samla Israels barn tillbaka till deras land’, skriver krönikören och drar av det slutsatsen att ‘Det kristna valet i denna konflikt är att stötta Israel’.

På sociala medier frodas denna kristna sionism, och i många församlingar finns Israel-vänliga grupper som är så engagerade att pastorer som tycker annorlunda väljer att hålla en låg profil, i stället för att utmana dem.

Men kriget i Gaza visar att det är nödvändigt för både kyrkor och politiska partier att göra upp med den här teologin en gång för alla.”

Här finns texten!