När Göte Strandsjö kritiserade Pethrus Palme-hån

Ur arkiven: På 1970-talet splittrade Vietnamkriget pingströrelsen

Göte Strandsjö, musikledare i Filadelfia, kompositör och professor

Göte Strandsjö är en unik person i den svenska pingströrelsens historia. Född 1916 i Malöm och under 40 år musikledare i stadens pingstförsamling, Filadelfia. Dessutom verksam som sångpedagog vid Musikhögskolan i Malmö 1948–82. År 1976 förärades han professors namn av regeringen.

Han har komponerat många sånger, bland annat “Att komma hem” (här framförd av dottern Agneta). Nationalencyklopedin konstaterar att Strandsjö “som kompositör tillhörde centralgestalterna inom den andliga visan med visor med enkel och pregnant melodik.”

Att han både fick plats och kände sig hemma i Pingströrelsen är ett tecken på att denna rörelse rymt en större bredd än vad den ibland får credit för.

Men det var inte utan skav – och ett sådant uppstod på 1970-talet, då Lewi Pethrus gjorde ett kontroversiellt ställningstagande: På ledarplats i tidningen Dagen backade han helhjärtat upp USA:s krig i Vietnam. Pethrus tillbringade mycket tid i USA under sina sista år och verkar ha gjort detta till något av en hjärtefråga. Här hamnade han i otakt med många i Sverige – inklusive unga inom pingst och frikyrkligheten.

I slutet av december inledde USA Operation Linebacker II, eller ”julbombningarna”, som de också kallades. Det var en massiv bombkampanj mot Hanoi och Haiphong vars syfte var att pressa Nordvietnam till fredsförhandlingar. Under elva dagar släppte amerikanska B-52-plan över 20 000 ton bomber över städerna. Mellan 1 600 och 2 000 civila dödades, och skadorna på bostäder, sjukhus och skolor väckte stark internationell kritik.

För Strandsjö var måttet rågat. I början av 1973 skrev han till Pethrus för att klargöra sin ståndpunkt. Nedan följer hans brev i sin helhet.

---

[7 februari 1973]
Stockholm

Käre broder

Jag har alltid känt mig så ung inför Dig, och alltid haft en så stor aktning för Ditt arbete och Ditt ämbete. Därför har jag aldrig velat gå i polemik med Dig även om Du ibland haft åsikter som jag opponerat emot. I själva verket är det längesen jag var ung. Jag närmar mig 60. Jag har prövat många områden och känner mig ganska välbekant med nutidens religiösa, politiska och andra strömningar. Jag tror att jag kan säga att mitt omdöme är grundat på information och analys.

Ändå är det svårt för mig att kritisera Dig. Det beror väl på att respekten för allt det goda Du uträttat, ledd av Gud, är mycket djup.

Att jag ändå skriver till Dig har sin orsak i att jag kraftigt opponerat mig mot Ditt utspel i Vietnamfrågan och i kontroversen Palme-Nixon. Detta har jag låtit andra få veta, och jag tycker att det känns ohederligt och obroderligt att inte också låta Dig själv få veta det.

Jag har funderat över varför jag reagerat så starkt och jag tror att det är därför att Du inte uttalar Dig som privatperson utan som företrädare för kristen politik.

Jag får det inte att stämma. Hur kan man från kristen-politisk synpunkt godkänna att en sak – låt oss t.o.m. kalla den rätt – genomförs med våld? Terror är ett medel som jag som kristen under inga förhållanden kan acceptera.

Jag förmodar att en av orsakerna till att Du uppträtt till Nixons försvar är att Du tycker att kritiken mot Amerika är ensidig. Jag tycker också att den har slagsida. Men kritiken hänger samman med att man tycker sig ha rätt att begära mera av ett land som bekänner sig till demokrati och kristen livssyn och som har en president som bekänner sig vara kristen. Nordvietnams och andra länders ogärningar rättfärdigar inte USA:s terror ur kristen synpunkt sett. Kristen politik bör väl ha samma värderingar, men så tycks inte vara fallet.

Det är detta som skrämmer mig.

En annan sak som oroar mig är Dina kategoriska domar över dem som har en annan syn än Du själv. Predikanter som inte träder upp till Ditt försvar är antingen oupplysta eller rädda för FNL och vänstern. Ett sådant uttalande är oriktigt och dessutom sårande. Det är helt andra orsaker än dålig information och rädsla för vänstergrupper som ligger bakom ett avståndstagande från Amerikas terror.

En tredje sak som jag reagerar mot är Dina utfall mot Palme. Du kritiserar honom för hans oförskämdheter mot ett statsöverhuvud. Men Din egen kritik av Palme är grov i överkant. Du misstänkliggör hans motiv. Du talar om hans krokodiltårar över Hanoi. Kan man verkligen göra krokodiltårar i ett sådant sammanhang? Jag förmodar att de tårar som fälls över och i Hanoi är nog så äkta.

Varken Du eller jag vet något om Palmes innersta motiv. Ska man följa det goda rådet att döma trädet efter frukten så finns det en hel del som talar för att Palme gråter krokodiltårar. Däremot finns det en hel del som talar för att hans engagemang är ärligt.

I vilket fall som helst är det enligt min mening inte förenligt med kristen etik att misstänkliggöra en persons motiv på godtyckliga grunder.

En tragisk aspekt är att Nixon och USA i sin strävan att med alla medel stoppa kommunismen skapat en protest som drivit många ungdomar åt vänster. Ingenting i vår tid har haft en så bra grund för den extrema vänstern som terrorbombningarna i Sydostasien.

Detta tragiska faktum berör Du aldrig. Istället försvarar Du våldet som ett medel mot kommunismen.

Din kritik mot vår regering för vänstersympatier har kanske visst fog för sig, men den är så grovt överdriven att jag har svårt att tro att Du tror på den själv.

Jag avser inte med mitt brev öppna ett meningsutbyte. Du har ju klart uttalat Din syn och mening. Jag har här lagt fram min. Jag är så funtad att när jag kritiserat en människa inför andra så kan jag inte vara frimodig förrän jag också vänt mig direkt till den det gäller.

Jag borde ha skrivit till Dig tidigare.

Jag behöver väl inte säga att min uppskattning och beundran för allt fint och storartat Du gjort är oförändrad. Din satsning på en djupare förståelse oss kristna emellan, Din öppenhet för nya väckelser, Din vidsynthet när det gäller artister som Johny Cash, Pat Boone och andra, Ditt sociala engagemang och mycket annat har varit av enorm betydelse. Och för detta känner jag djup beundran och tacksamhet.

Men den kristna politik som Du låter ta sådana former som den jag här berört känner jag mig absolut främmande för.

Med brodershälsning

Göte Strandsjö

---

Brevet är intressant av flera skäl. Till att börja med för att Strandsjö försöker vara tydlig med sin kritik och ändå bevara relationen. Dessutom ställs två moraliska perspektiv mot varandra. Pethrus var en pragmatist ut i fingerspetsarna, och lät ofta “ändamålen helga medlen”. Här gick det mycket långt, eftersom “medlet” innebar att civila dödades. Strandsjö styrs av principer, och kan inte acceptera denna typ av etik.

Det är, för övrigt, en diskussion som känns minst lika angelägen i dag – inte minst i ljuset av Israels krig i Gaza.

Hade brevet någon effekt? Strandsjö bad inte om svar och verkar inte heller ha fått det – Pethrus lämnade ofta kritiska brev obesvarade. Men det är tydligt av hans korrespondens i övrigt att Strandsjös brev inte påverkade Pethrus det minsta. För en vecka senare skrev Pethrus till den norske statsministern – och “partikollegan” – Lars Korvald och nominerade Richard Nixon till Nobels fredspris. I brevet la han ut texten om sin beundran för Nixons handlingskraft.

---

Statsminister Lars Korvald
Statsministerns kontor
Akersgt 42
OSLO Dep, Norge

Herr Statsminister!

Ers Excellens blir säkert överraskad av detta mitt brev. Men det är en inre maning jag icke kunde komma ifrån som ligger bakom dessa rader.

Innan jag går till mitt egentliga ärende vill jag framföra mitt varma tack för Ert mycket uppskattade besök vid KDS rikssting den 20 januari. Jag hade dessvärre inte tillfälle att vara med, då jag var utomlands. Det stöd som Ert stora och kraftiga parti i Norge gav vårt lilla och svaga politiska arbete i Sverige uppskattades storligen och blev till rik välsignelse.

Mitt egentliga ärende är ett annat.

Jag vet inte, om jag uppfattat saken rätt, men jag har haft den uppfattningen, att det är norska regeringen som skall föreslå Stortinget eller båda tillsammans som bestämmer vem som skall få årets Nobelfredspris. Om detta är riktigt, förstår jag hur stort inflytande Ers Excellens har över denna fråga.

De grundlösa angrepp, som man här i Sverige gjort mot president Nixon och Amerika i Vietnam-frågan ligger varmt på mitt hjärta. Jag har sökt sätta mig in i frågan. Det har ju tydligt framgått att motiveringen till president Nixons bombningar – som ju ingen kunde förstå medan de pågick – var att Nixon, genom allt vad han burit med sig genom åren, var övertygad om att enda sättet att få Nordvietnam till fredsuppgörelse var en militär seger. Han nödgades ta saken i egna händer och mot kongressen och en störande världsopinion genomföra denna militära seger för att få slut på kriget. Det visade sig ju också att hans uppfattning var riktig. Genom bombningarna drevs kommunisterna i Nordvietnam till förhandlingsbordet och till att underteckna fredsuppgörelsen.

En man i er ställning bör ha stora förutsättningar att sätta sig in i vilken prestation, vilket mod samt själslig och kroppslig styrka som behövdes för att genomföra en sådan sak.

Jag beundrar Nixon. Vilken tjänst han gjort mänskligheten med detta kan säkerligen inte idag överskådas. Att det var en insats för världsfreden framgår inte minst därav att han under fullt bombarderande av Nordvietnam och under mineringen av dess hamnar reste till Sovjet och Kina som fredsunderhandlare. Han skulle annars inte kunnat resa till dessa länder för underhandlingar om världsfreden, utan han satte in all kraft för att besegra Nordvietnam. Han ställde sig ensam och gjorde bombningarna och vann sitt mål: fred i Indokina. För mig framstår denna handling som enastående och historisk.

Om jag uppfattat saken rätt, förstår jag hur stort inflytande Ers Excellens har över denna sak. Innan fredspriset skall utdelas torde Nixons insats för världsfreden vara ännu mer klar än den redan nu är.

Det vore något av en hjältebragd även det, om Ni gåve Nixon fredspriset mot en förljugen kommunistpropaganda.

Förlåt mitt långa brev, men jag har inte kunnat komma ifrån en mening, som jag härmed efterkommit. Jag har följt Ert ställningstagande till propagandan mot Nixon och Amerika, likaså Ert inrikespolitiska arbete med olje- och OPEC-underhandlingarna. Jag förstår, att Ert arbete är krävande, men att Ni lyckats på Er krävade post och jag gratulerar Er hjärtligt till Era framgångar.

Med utmärkt högaktning

Lewi Pethrus

---

Hur står sig Pethrus analys i historiens ljus? Inte så bra. Möjligen bidrog “Julbombningarna” till att Parisavtalet undertecknades i januari 1973, vilket gjorde slut på USA:s direkta inblandning. Amerikanska soldater drogs tillbaka och krigsfångar frigavs – men Nordvietnams styrkor fick stanna kvar i Sydvietnam. Därför fortsatte själva kriget som ett rent inbördeskrig. Utan amerikanskt stöd föll Sydvietnam snabbt: Våren 1975 intog Nordvietnam Saigon, och hela landet enades under kommunistiskt styre.

Detta fick Pethrus, som dog i september 1974, inte uppleva. Däremot levde han länge nog för att se Richard Nixon avgå till följd av Watergate-skandalen.

Men när det gäller tipset för Nobels fredspris så var han inte helt fel ute. År 1973 tilldelades det inte Nixon – men däremot hans utrikesminister Henry Kissinger.

Pethrus fick ett vänligt svar från statsministern om att denne inte hade någon formell makt över nobelpriset – men att han ändå hade några informella kanaler som han var villig att nyttja för att se till att Pethrus rekommendation kom fram. Nedan följer svaret brevet i original, så att ni får chans att se det stiliga brevpappret och signaturen!

---