Om sommarkonferenser och predikanters komplex.

"Ur arkiven" – Sommarserie på Vit Rök

Emil Gustafson: predikant och mystiker – men inte fri från komplex

Hej,

De senaste dagarna har många nya prenumeranter hittat till Vit Rök – varmt välkomna! “Vit rök” är det kyrkliga livets motsvarighet till “stoppa pressarna”. Här skriver jag om aktuella händelser inom religionernas världar. Men målet är att inte bara beskriva, utan också tolka vad som sker – med hjälp av historiska perspektiv och aktuell forskning.

Vit Rök är ett ideellt sidoprojekt vid sidan av min tjänst som professor vid Enskilda Högskolan Stockholm, mitt engagemang i Valv och andra skrivuppdrag. Det kommer därför inte att vara heltäckande – men jag har märkt att det bästa sättet för mig att förstå något ordentligt är att själv skriva om det.

Nu under sommaren väntar ett naturligt lugnare tempo. Samtidigt tänkte jag använda vilan till några kyrkohistoriska fördjupningar. Jag har genom åren samlat på mig ett ganska omfattande privatarkiv – brev, dokument, texter från rörelser i kyrkans utkanter – och tänkte publicera några nedslag därifrån. Ibland med bäring på samtiden, ibland bara för att de är för bra för att bara ligga och samla damm hemma hos mig. Jag kallar serien “ur arkiven”, och målet är att det ska komma en post i veckan.

Så tack för att du läser – och välkommen med ner i arkiven!

I det frikyrkliga kyrkoåret befinner vi oss just nu i perioden av sommarkonferenser: Nyhem, Hönö, Lappis pågår landet runt. Den äldsta av dem är Torp-konferensen: Den hölls för första gången 1887 och har sedan dess återkommit, år efter år, på exakt samma plats: gården Torp i Kräcklinge socken, strax utanför Örebro.

Godägare ELM Hedin och lärarinnan Nelly Hall: Två nyckelfigurer i det unga Helgelseförbundet

Initiativet kom från godsägaren E.L.M. Hedin, som öppnade ladan på sin gård för att samla människor till möten. I väckelsehistorien är detta ett tydligt mönster: religiös iver behöver ofta en praktisk mecenat. En person med mark, resurser eller kontakter, som öppnar sitt hem, hyr en lokal, eller sätter in grundplåten till ett missionshus. Hedin var själv ordförande för det nybildade Helgelseförbundet, som tog form i samband med den allra första konferensen.

Torp hade två förlagor. I närbelägna Risberga hade människor tidigare samlats till friluftsmöten vid den gamla klosterruinen, under ledning av patron Olof Gabriel Hedengren – och från England hämtades inspiration från de berömda Keswick-konferenserna. En del av lockelsen i att Torp erbjöd stadsbor som levde mitt i industrialiseringens tidevarv några dagars friluftsliv i vacker natur. Snart följde andra rörelser efter. Pingströrelsen fick sina egna sommarkonferenser: först Kölingaredsveckan (senare Nyhem), och så småningom Lappis, Lapplandsveckan.

En av de gestalter som tidigt knöts till Torp var predikanten och mystikern Emil Gustafson. Han föddes i Kräcklinge 1862 och kom snabbt in i kretsen kring konferensen. Om han var där redan 1887 är osäkert, men året därpå gör han några noteringar i sin almanacka – en enkel fickdagbok där han varje dag skrev några rader.

Den 24 juni 1888 antecknar kort:

“Möte vid Torp Kräcklinge. Mycket folk”.

Dagarna efter blir han något mer utförliga. Så här skriver han:

Det kan vara svårläst för den som inte är van vid hans handstil (även om den är prydlig), så här kommer en transkribering:

25 juni: Möte vid Torp. Predikan av Kringelbach och N Hall samt vittnesbörd av många.

26 juni: Fortsättning och afslutning av mötet. Många härliga vittnesbörd aflades. Kandidat Olsson afskiljes för hednamission och handelseresande Hektor och fd. bokb[indare] Ramkvist fr Köping avskiljes som förbundets predikanter i Sverige.

“N Hall” syftar på Nelly Hall, den kvinnliga predikant som drog stora skaror var hon än kom i Sverige. Hon var en av nyckelfigurerna i Helgelseförbundet, som provocerade sin samtid genom att de tillät kvinnor att predika. Otto Kringelbach är inte lika känd idag, men var också viktig vid Helgelseförbundets första år.

En av mina favorittexter ur Emil Gustafsons arkiv har med Kringalback att göra. Det är ett brev han skriver till sin kollega och vän, evangelisten Anna Fagerstedt, om hur jobbigt det är för honom att som okänd bondson och predikant följa på de kända och uppmärksammade namnet! Detta är en välbekant konferens-ångest för predikanter, där statusen blir tydlig genom vilka som kallas, vilka möten man får ansvar för och hur många som dyker upp när man talar. Att även Emil Gustafson, som räknas som en av frikyrkligheten mest ödmjuka personer, kämpade med detta kan kanske trösta någon!

Brevet är inte skrivet från Torp, utan från någon form av stormöte eller konferens i Malmö, och daterat den 17 augusti 1894. Här är sidan; transkriberingen följer efter:

“Som du genom mina bref hört hade jag förmånen att närvara på flera möten av såväl Kringelback som pastor Witt och det var mycket dyrbart för mig att lyssna vid deras fötter.

Men det var ingen lätt sak att fortsätta efter dem. En stor del av deras publik drog sig ock tillbaka, såsom det var att vänta, ty den stora världen fästa stort avseende vid namnet och ringaktar Andersson och Pettersson. Den som är av bondeståndet ha ett drygt arbete, innan stadsbor kan övertygas om att något godt kan komma från Nasaret. Dock tror jag att vi få mycket folk på söndagarne. Jag är ju delvis känd sedan min förra vistelse här.”

Kringelbacks stjärna skulle med tiden blekna, medan Emil Gustafsons lyste alllt klarare och efter sin tidiga död år 1900 levde han vidare som en av 1900-talets viktigaste röster i den svenska frikyrkligheten. I Helgelseförbundets 25-årsskrift beskrivs Kringelback som karismatisk – men sträng, och kom efter en tid på kant med samfundet:

“Vi minnas hans ovanligt livliga gester och hans ivriga nitälskan för Guds folks helgelse. Me hans skarpa ehlgelsepredikningar hade mycket av Sinai tordön i sig. De vore därför mycket mer krävande än givande. För flera år sedan drog han sig tillbaka, och hans verksamhet inskränktes till en mindre grupp i Stockholm. Han dog i Stockholm år 1910. Han var en originell man, och det fanns mycket gott hos honom.”

Att ha “Sinai tordön” i sig betyder att han predikade för “lagiskt”.

Torp-konferensen innebar som sagt några dagars friluftsliv, vilket var en del av lockelsen – men också krävande. Så här beskrivs det i en tidiga historieskildring:

“Liksom Israel fordom drog upp till Jerusalem, för att fira de stora högtiderna, så har alltsedan Helgelseförbundets början skaror af Herrens pilgrimer från alla ändar av vårt land, och även från andra länder, vallfärdat till Torp vid midsommartid för att tillbedja Herren. De yttre anordningarna har varit provisoriska och enkla. Men Herrens närvaro har förgyllt det hela. Och om någon att börja med kanske känt sig frestad att knota öfver, att logi och annat icke varit så bekvämt, så har han dock, om han annars haft sitt sinne vänt till det, som är ovan, snart under inflytelsen af ordet och Anden förgätit det yttre, för att lyssna till de osynliga läpparnas tal.”

Ur: Helgelseförbundets Missionsverksamhet under 25-årsperioden 1887–1912.

De medverkande vid Torpkonferensen år 1899. Här är flera av 1800-talets profiler i Helgelseförbundet samlade. På övre raden syns från vänster August Pettersson, Emil Gustafson, Gustav Molander, C. J. A. Kihlstedt, Fredrik Franson och Lars-Erik Nilsson. På andra raden: Lars Jonsson, Eric Bergquist, Elna Hedin, Axelina Hedin, Edvard Hedin, Adèle Hedin och August Carleson. Sittande: Jenny Lundell, Justina Engvall, P. E. och Hanna Ehn, Emma Ek, Charlotte Karlman, Laurine och Nathanael Carleson, Emil Jakobson och Ernst Pettersson.

Till sist, i ljuset av årets heta debatt kring den amerikanske predikanten Brian Zahnd, kan det vara värt att återvända till Helgelseförbundets allra första publikation – årsberättelsen 1888–1889. Här inleder man med att formulera det som är förbundets stora vision: Enhet mellan kristna genom ett fördjupat kristet liv. Det här är en bortglömd del av väckelsernas historia. De uppfattas ofta som splittrande rörelser, men många av dem har burit med sig en vision för kristen enhet:

“Helgelseförbundet är helt ny och ännu mycket liten organisation, vars uppgift är att verka för de kristnas fulla hängifvenhet åt Herren Jesus, egga dem till ett brinnande missionsnit samt föra dem till det helgade och förnyade liv, som både i det inre och det yttre troget återger bilden av det höga idealet Jesus Kristus.

Dess plan är sålunda ej att splittra de troende i ännu flera sectioner, utan tvärtom att förena dem alla omkring kristendomens stora kärnpunkt: ett rättsinnigt väsende i Kristus Jesus. Af detta själ har ej heller Förbundet i Närke lagt an på något församlingsbildande, troende fasthellre, att församlingens enda fullkomliga band är kärleken, Guds kärlek, vilken blivit utgjuten i våra hjärtan genom den Helige Ande, ty Kristus är inte söndrad. Sönderskärllsen bland de kristna är ett ont och har sin rot så djupt liggande, att de flesta kristna, på grund av sin benägenhet att mera färsta sig vid de i ögonen fallande företeelserna än vid orsakerna, ej kunna se den.

Såsom mycket annat ont har söndringarna bland Guds folk sina orsaker i aandlig halvhet och ljumhet. Olika uppfattningar om ett eller annat bibelställe kunna visserligen göra sitt till, men de kunna aldrig sönderslita kärlekens ömma band, så länge vi äro varma och brinnande i vår ande. Materiens atomer förena sig utan någons tillgörande på grund av en hos dem av Skaparen nedlagd lag, varför skulle ej då samme ende gode Ande, som verkar allt godt i Gud församling, kunna förena alla Gudsälskande människor till ett hjärta och en själ!

Förbundet bär således intet farligt i skölden ,utan elementet och möjligheten till den länge väntade förening av alla Guds sanna barn.”

Ur: Berättelse öfver “Helgelseförbundets verksamhet under året 1888–1889