Det sägs att "vårt samhälle" inte har råd att vara mänskligt! Nej, det tror ...det! När politekerna vilka hanterar den politiska ekonomin. Sedan 1980 talet sett till att de "medelklassen" och de med ännu mer resurser hela tiden fått det bättre "ekonomiskt".
De agerar likt godsägaren i filmen "Den enfaldige mördaren"!
De säger att hela havet stormar! Men håller krampaktigt tag i stolen! De som varken har stol eller sked. Får skylla sig själva! O orkar de inte springa, är de lata! De där pastorn/prästen från Kd!! Vilken empatilös räknenisse!
Vår tids stora problem, som ligger under många andra problem, är hur nihilismen breder ut sig. Det republikanska partiets väljare från 1980- eller 90-talet hade aldrig kunnat rösta fram Trump och Maga-kulten. Visst har republikanerna alltid innehållit ett reaktionärt element, men så sent som 1980 var närmast socialliberala nordstatsrepublikanen John Anderson en stark kandidat (i ett primärval som Reagan vann).
Sveriges väljare från samma tid skulle aldrig ha givit Sd ett omfattande stöd. Inte bara för att partiets högerextrema och antidemokratiska rötter ännu låg i fullständigt öppen dager. Något har hänt med oss människor i väst.
Vad har hänt exakt? Det universella människovärdet, som är kristendomens kärna, har försvagats. Vi blir kollektivt och individuellt alltmer ”incurvatus in se” för att använda Augustinus ord. Och som Augustinus – som blev tom och djupt förtvivlad av sin egen hedonism före omvändelsen – skulle ha förutspått blir vi som resultat alltmer psykiskt olyckliga.
Det är inte primärt en politisk högerkantring. Det är en resa in i nihilism. Att vända den utvecklingen är kyrkornas och alla goda krafters stora uppgift.
Känsla mot förnuft behöver inte stå emot varandra. Min vision är att sätta människan före principen. Likt Jesus som lyckades med konststycket att både vara lagen, uppfylla den och hitta en väg att helt och hållet sammanfatta lagen med kärleken. Det är en förmåga vi behöver i integrationspolitiken.
Men, jag tror den stora utmaningen är att vi har den politik vi bett om. Vi har lagar som vi vill ha. Varför? För att det är med lag land ska byggas. Det är förutsägbart, rättvist och rationellt. Vi ville ha ordning.
Konflikten uppstår när denna ordning får omänskliga och oförsvarbara konsekvenser. Det sägs i texten att vi vill ha ordning men 'inte är några monster'. Det stämmer nog. Men risken är att vi skapat en lagstiftning som gör oss till just det – om än motvilliga monster. För när lagen saknar barmhärtighet tvingas vi agera omänskligt, oavsett hur goda vi tror oss vara.
Men ... är det att gå för långt, att hävda att KD bryter mot det andra budordet? 🧐
Visst missbrukar de väl i högsta grad Guds namn, när de i sin politik går på tvärs mot Bibelns uppmaningar att välkomna, skydda och älska främlingen?! Dessutom att stå upp för den svage, försvara de förtryckta och hjälpa behövande?! 🤔
Det här är ett argument, som jag börjat fundera på att använda. Samtidigt är jag tveksam till om det håller - är långt ifrån vare sig någon teolog eller van debattör. Hjälp mig att tänka rätt här! 🙏
Funderar även på om det kanske är just att gå lite väl långt och bara skulle leda till ökad polarisering.
Kanske inte vore så konstruktivt även om jag faktiskt tycker att flera av KD:s företrädare med Busch och Eklind i spetsen, gör just detta. 🤨
Jag tänker väl iofs inte gå så långt att jag citerar det budordets andra del. Fast jag hoppas ju, att Herren inte låter dem bli "ostraffade" vid höstens val. Såvida de inte gör bättring, vill säga. 😇
Personligen är jag anhängare av en uppdaterad version av den lutherska tvåregementsläran. Det är alltid problematiskt när politik och religion blandas ihop, särskilt om det görs på ett tvärsäkert och föga ödmjukt sätt.
Tvärsäkerhet och brist på ödmjukhet är problematiskt i de flesta sammanhang, och religion och politik ska inte blandas ihop. Det ena är religion, det andra politik. Att det ena är en privatsak som inte påverkar det andra är däremot en märklig slutsats. Eftersom religionen tar hela människan i anspråk, inte enbart men heller inte minst i etiska frågor, är det fullständigt omöjligt att den inte skulle påverka uppriktiga följares uppfattning om rätt och fel och mana till protest mot det man uppfattar som fel. För att debatten ska bli konstruktiv krävs bättre argument än "blanda inte ihop politik och religion".
Det är för mig oerhört viktigt att varje kristen i etiska och politiska frågor lyssnar till sitt eget samvete, istället för att bara lyda auktoriteter som biskopar. Vi är myndiga människor med eget ansvar inför Gud.
Så sant. Jag har inte hört någon kräva lydnad i den här debatten, men det är ju en uppfattning som sitter djupt att det är det som krävs så snart en andlig auktoritet öppnar munnen. Om vi istället antar att biskopen argumenterar utifrån sin kunskap om kristen tro, hur skulle du, som kristen och utifrån ditt samvete, vilja bemöta hans argument?
Jag har inte uppfattat det som att biskopen uttalar sig som privatperson, utan å sitt ämbetes vägnar som representant för kyrkan. Som präst är jag själv en andlig auktoritet, om än inte i samma maktposition som en biskop. Dock anser jag inte att min prästvigning ger mig mandat att uttala mig å kyrkans vägnar i politiska frågor.
Svår gränsdragning, antar jag. Nej, jag uppfattar nog också att han uttalar sig i egenskap av biskop. Jag anser dock att han har ett ansvar att göra det och att det inte utgör varesig sammanblandning av politik och religion eller ett krav på lydnad mot någons samvete.
Utifrån en kristen tro kan man komma till olika politiska slutsatser. När en biskop i en politisk fråga gör sig till talesman för hela kyrkan anser jag att han missbrukar sin position. I politiska frågor har han inte större auktoritet än vilken som helst kristen.
Det kan man utan tvekan. Biskopen har inte större politisk auktoritet men utifrån sin teologiska kunskap möjligtvis större ansvar. Istället för att ropa "lägg dig inte i" skulle man kanske kunna bemöda sig om att förklara hur man, utifrån kristen tro, kommer fram till den slutsats som man själv anser vara den rätta.
Politik har en tendens att splittra och jag vill inte åstadkomma splittring. För mig är det viktigt att vara präst för alla. Det betyder inte att jag är mesig i min förkunnelse, men jag betraktar åhörarna som myndiga människor med egen tankeförmåga. Som präst tycker jag inte att man skall bete sig som en politisk agitator.
Menar du att det inte är någon skillnad på att ropa "Det här är orättfärdigt!" och att tala om för folk vad de ska tycka eller hur de ska rösta? Kompliceras inte det av att det finns ett parti som använder kristendomen i sitt namn (med hänvisning till en ideologi förvisso, inte kristen tro, men ändå en ideologi som vill bygga på en kristen analys, om än givetvis inte den enda möjliga)? Och lite tillspetsat: finns det inga politiska slutsatser som en välinformerad, uppriktigt kristen person inte skulle kunna komma till?
Jag menar att Bekännelsekyrkan i Tredje riket fick sin andliga kraft genom att våga vara opolitisk: hålla fast vid traditionell kristen tro och bekänna Kristus som Herre. I skarp motsättning till den politiska rikskyrkan Deutsche Kristen, där Führern var herre.
Det finns naturligtvis uppenbart onda politiska slutsatser som en välinformerad och uppriktig kristen person inte kan komma fram till utan att förlora sin själ till djävulen. Jag kan dock inte se att något av våra riksdagspartier står för sådana åsikter. Jag har inget problem med att en politisk ideologi har krist- i sitt namn, eftersom jag menar att hela vår kultur är marinerad i kristendom.
Eftersom vi påverkas starkt av uttryckssätt och formuleringar, är jag tveksam till att man talar om "ventil" och ömmande skäl. Som du skriver fram, behöver skälen inte alls vara känslomässiga och ömmande. Det räcker med en förnuftsmässig, ekonomisk kalkyl.
Det här tydliggör hur man talar med dubbla tungor och blandar bort korten. Integrationen har havererat, så vi måste bromsa asylinvandringen tills vi har fått ordning på den - varpå man inte gör något alls för att förbättra integrationen, utan tvärtom genomför rent kontraproduktiva åtgärder. Samma med "det är bättre att hjälpa på plats" följt av minskat och (skandalöst) omdirigerat bistånd.
Det sägs att "vårt samhälle" inte har råd att vara mänskligt! Nej, det tror ...det! När politekerna vilka hanterar den politiska ekonomin. Sedan 1980 talet sett till att de "medelklassen" och de med ännu mer resurser hela tiden fått det bättre "ekonomiskt".
De agerar likt godsägaren i filmen "Den enfaldige mördaren"!
De säger att hela havet stormar! Men håller krampaktigt tag i stolen! De som varken har stol eller sked. Får skylla sig själva! O orkar de inte springa, är de lata! De där pastorn/prästen från Kd!! Vilken empatilös räknenisse!
Glömde. Religion är "fosiliserad politik"!
Vår tids stora problem, som ligger under många andra problem, är hur nihilismen breder ut sig. Det republikanska partiets väljare från 1980- eller 90-talet hade aldrig kunnat rösta fram Trump och Maga-kulten. Visst har republikanerna alltid innehållit ett reaktionärt element, men så sent som 1980 var närmast socialliberala nordstatsrepublikanen John Anderson en stark kandidat (i ett primärval som Reagan vann).
Sveriges väljare från samma tid skulle aldrig ha givit Sd ett omfattande stöd. Inte bara för att partiets högerextrema och antidemokratiska rötter ännu låg i fullständigt öppen dager. Något har hänt med oss människor i väst.
Vad har hänt exakt? Det universella människovärdet, som är kristendomens kärna, har försvagats. Vi blir kollektivt och individuellt alltmer ”incurvatus in se” för att använda Augustinus ord. Och som Augustinus – som blev tom och djupt förtvivlad av sin egen hedonism före omvändelsen – skulle ha förutspått blir vi som resultat alltmer psykiskt olyckliga.
Det är inte primärt en politisk högerkantring. Det är en resa in i nihilism. Att vända den utvecklingen är kyrkornas och alla goda krafters stora uppgift.
Tack för att du ger ytterligare klarhet i
denna plågsamma fråga.
✨
Känsla mot förnuft behöver inte stå emot varandra. Min vision är att sätta människan före principen. Likt Jesus som lyckades med konststycket att både vara lagen, uppfylla den och hitta en väg att helt och hållet sammanfatta lagen med kärleken. Det är en förmåga vi behöver i integrationspolitiken.
Men, jag tror den stora utmaningen är att vi har den politik vi bett om. Vi har lagar som vi vill ha. Varför? För att det är med lag land ska byggas. Det är förutsägbart, rättvist och rationellt. Vi ville ha ordning.
Konflikten uppstår när denna ordning får omänskliga och oförsvarbara konsekvenser. Det sägs i texten att vi vill ha ordning men 'inte är några monster'. Det stämmer nog. Men risken är att vi skapat en lagstiftning som gör oss till just det – om än motvilliga monster. För när lagen saknar barmhärtighet tvingas vi agera omänskligt, oavsett hur goda vi tror oss vara.
Kanske sen på bollen här.
Men ... är det att gå för långt, att hävda att KD bryter mot det andra budordet? 🧐
Visst missbrukar de väl i högsta grad Guds namn, när de i sin politik går på tvärs mot Bibelns uppmaningar att välkomna, skydda och älska främlingen?! Dessutom att stå upp för den svage, försvara de förtryckta och hjälpa behövande?! 🤔
Det här är ett argument, som jag börjat fundera på att använda. Samtidigt är jag tveksam till om det håller - är långt ifrån vare sig någon teolog eller van debattör. Hjälp mig att tänka rätt här! 🙏
Funderar även på om det kanske är just att gå lite väl långt och bara skulle leda till ökad polarisering.
Kanske inte vore så konstruktivt även om jag faktiskt tycker att flera av KD:s företrädare med Busch och Eklind i spetsen, gör just detta. 🤨
Jag tänker väl iofs inte gå så långt att jag citerar det budordets andra del. Fast jag hoppas ju, att Herren inte låter dem bli "ostraffade" vid höstens val. Såvida de inte gör bättring, vill säga. 😇
Personligen är jag anhängare av en uppdaterad version av den lutherska tvåregementsläran. Det är alltid problematiskt när politik och religion blandas ihop, särskilt om det görs på ett tvärsäkert och föga ödmjukt sätt.
Tvärsäkerhet och brist på ödmjukhet är problematiskt i de flesta sammanhang, och religion och politik ska inte blandas ihop. Det ena är religion, det andra politik. Att det ena är en privatsak som inte påverkar det andra är däremot en märklig slutsats. Eftersom religionen tar hela människan i anspråk, inte enbart men heller inte minst i etiska frågor, är det fullständigt omöjligt att den inte skulle påverka uppriktiga följares uppfattning om rätt och fel och mana till protest mot det man uppfattar som fel. För att debatten ska bli konstruktiv krävs bättre argument än "blanda inte ihop politik och religion".
Det är för mig oerhört viktigt att varje kristen i etiska och politiska frågor lyssnar till sitt eget samvete, istället för att bara lyda auktoriteter som biskopar. Vi är myndiga människor med eget ansvar inför Gud.
Så sant. Jag har inte hört någon kräva lydnad i den här debatten, men det är ju en uppfattning som sitter djupt att det är det som krävs så snart en andlig auktoritet öppnar munnen. Om vi istället antar att biskopen argumenterar utifrån sin kunskap om kristen tro, hur skulle du, som kristen och utifrån ditt samvete, vilja bemöta hans argument?
Jag har inte uppfattat det som att biskopen uttalar sig som privatperson, utan å sitt ämbetes vägnar som representant för kyrkan. Som präst är jag själv en andlig auktoritet, om än inte i samma maktposition som en biskop. Dock anser jag inte att min prästvigning ger mig mandat att uttala mig å kyrkans vägnar i politiska frågor.
Svår gränsdragning, antar jag. Nej, jag uppfattar nog också att han uttalar sig i egenskap av biskop. Jag anser dock att han har ett ansvar att göra det och att det inte utgör varesig sammanblandning av politik och religion eller ett krav på lydnad mot någons samvete.
Då får vi väl enas om att vi har olika uppfattning.
Utifrån en kristen tro kan man komma till olika politiska slutsatser. När en biskop i en politisk fråga gör sig till talesman för hela kyrkan anser jag att han missbrukar sin position. I politiska frågor har han inte större auktoritet än vilken som helst kristen.
Det kan man utan tvekan. Biskopen har inte större politisk auktoritet men utifrån sin teologiska kunskap möjligtvis större ansvar. Istället för att ropa "lägg dig inte i" skulle man kanske kunna bemöda sig om att förklara hur man, utifrån kristen tro, kommer fram till den slutsats som man själv anser vara den rätta.
Politik har en tendens att splittra och jag vill inte åstadkomma splittring. För mig är det viktigt att vara präst för alla. Det betyder inte att jag är mesig i min förkunnelse, men jag betraktar åhörarna som myndiga människor med egen tankeförmåga. Som präst tycker jag inte att man skall bete sig som en politisk agitator.
Menar du att det inte är någon skillnad på att ropa "Det här är orättfärdigt!" och att tala om för folk vad de ska tycka eller hur de ska rösta? Kompliceras inte det av att det finns ett parti som använder kristendomen i sitt namn (med hänvisning till en ideologi förvisso, inte kristen tro, men ändå en ideologi som vill bygga på en kristen analys, om än givetvis inte den enda möjliga)? Och lite tillspetsat: finns det inga politiska slutsatser som en välinformerad, uppriktigt kristen person inte skulle kunna komma till?
Jag menar att Bekännelsekyrkan i Tredje riket fick sin andliga kraft genom att våga vara opolitisk: hålla fast vid traditionell kristen tro och bekänna Kristus som Herre. I skarp motsättning till den politiska rikskyrkan Deutsche Kristen, där Führern var herre.
Det finns naturligtvis uppenbart onda politiska slutsatser som en välinformerad och uppriktig kristen person inte kan komma fram till utan att förlora sin själ till djävulen. Jag kan dock inte se att något av våra riksdagspartier står för sådana åsikter. Jag har inget problem med att en politisk ideologi har krist- i sitt namn, eftersom jag menar att hela vår kultur är marinerad i kristendom.
Har med intresse tagit del av vad som är/borde vara ett "kristet" förhållningssätt till migration.
Vad jag saknar från Halldorf, Holmberg och Eklind är ett kristet förhållningssätt när det gäller abort och samkönade relationer?
Eftersom vi påverkas starkt av uttryckssätt och formuleringar, är jag tveksam till att man talar om "ventil" och ömmande skäl. Som du skriver fram, behöver skälen inte alls vara känslomässiga och ömmande. Det räcker med en förnuftsmässig, ekonomisk kalkyl.
Det här tydliggör hur man talar med dubbla tungor och blandar bort korten. Integrationen har havererat, så vi måste bromsa asylinvandringen tills vi har fått ordning på den - varpå man inte gör något alls för att förbättra integrationen, utan tvärtom genomför rent kontraproduktiva åtgärder. Samma med "det är bättre att hjälpa på plats" följt av minskat och (skandalöst) omdirigerat bistånd.
Tack för en mkt bra rök!