Myten om målkonflikterna

Lunch med biskop Andreas Holmberg och tankar om moral, politik och kyrkans roll

Lunchsamtal med biskop Andreas Holmberg

Samtalen om den svenska migrationspolitiken pågår överallt nu. Inte bara i tidningarnas spalter, utan också människor emellan. I går var jag i Stockholm och blev stannad upprepade gånger av människor som uttryckte sitt stöd och sin frustration över den politik som förs.

Det är något jag aldrig har varit med om tidigare. Det finns ett engagemang i den här debatten som går utöver allt jag upplevt.

Vad beror det här på? Jag åt lunch med biskopen Andreas Holmberg, och vi diskuterade – bland mycket annat – detta. Jag tror det finns flera svar på frågan.

En viktig sak är, tror jag, att det skett ett skifte i själva sakfrågan. Migrationsdebatten har länge framställts som en debatt mellan fakta och känslor. “Visst”, har man sagt, “kan det kännas jobbigt att ha en stram migrationspolitik – men den enkla kalkylen är att vi inte har råd med annat.”

I politiken måste man använda huvudet – och när man gör det inser man att vi måste utvisa folk. Typ så.

Det var det argument som prästen och KD-politikern Hans Eklind använde mot biskop Andreas Holmberg i SVT:s Aktuellt. Det finns “målkonflikter”, sa Eklind. Våra pengar räcker inte till allt – därför är det ett “kristet samhällsansvar” att prioritera genom att föra den migrationspolitik som vi nu har, menade han.

Hans Eklind och Andreas Holmberg i SVT:s Aktuellt

Men alla som tänker efter ett varv till inser att det här argumentet bygger på kalkyler som inte är aktuella i den här debatten. Det är ett argument från 2015. Det är sant att asylinvandring kommer med en kostnad – men det vi diskuterar nu är deportation av människor som har tillbringat 5, 10, 15 år i Sverige. Vi har utbildat dem och nu arbetar de eller ska precis börja arbeta – i många fall i bristyrken. Att kasta ut dem ur landet i det här läget är ekonomiskt vansinne.

I den här debatten finns det ingen konflikt mellan hjärta och huvud. Att göra det möjligt för unga människor vars skolgång vi bekostat att stanna här är inte någon allmosa, utan en ekonomisk vinst.

Det här är bara en “målkonflikt” om målet är att skapa ett Sverige utan invandrare – kosta vad det kosta vill. Och en så mörk vision hoppas jag verkligen inte att politiken drivs av.

Det andra som ger den här debatten kraft är att det finns en hunger efter ett moraliskt språk i dag. De senaste åren har politiken reducerats till ett spel, där den viktigaste frågan inför varje val har varit hur man ska pussla ihop en allians som kan få majoritet.

Det har varit en simpel, och ibland ganska ovärdig, sifferexercis istället för principer och visioner.

Partier byter åsikt så snart opinionen skiftar, alla springer efter samma väljare (minns ni när det var landsortsväljarna alla ville vinna?) och ingen verkar ens tänka tanken att det kan vara en politisk uppgift att argumentera för sin sak och skapa opinion.

Det är enormt tröttande i längden. Men när det plötligt dyker upp en diskussion om moral och ideal, då vaknar andarna på något sätt. Jag tror det har hjälpt till att frågan om “krist- i Kristdemokraterna” varit med och ramat in debatten.

Det är också här som kyrkorna har en så viktig roll som opinionsbildande röst i vår tid: att lyfta de moraliska frågorna, och påminna om att det är detta som politiken ytterst handlar om.

Tidö-partierna hoppas att den här debatten ska mattas av och försvinna av sig själv, men jag tror inte kommer att ske. För tonåringar kommer fortsätta att fylla 18 år och få ett deportationsbesked i födelsedagspresent. Om och om igen kommer de slitas från sina vänner och familj, tidningarna kommer skriva om detta och människor protestera.

Det har inte med strategi eller en tillfällig tidsanda att göra, utan moral: “Majoriteten i Sverige vill ha ordning, men är inga monster", som Daniel Suhonen formulerade det.

Det politikerna nu försöker göra är att lugna väljarna genom vaga utfästelser. För KD och Liberalerna är detta särskilt viktigt också i relation till de egna partiarbetarna, både i kommuner och riksdag. Mitt intryck är att många av dem inte vill ha den här politiken.

Därför säger man att “ärendet bereds” i Regeringskansliet och att man ska “titta på det” – utfästelser som ännu inte betyder något, eftersom Ulf Kristersson sagt att det inte är aktuellt med någon “ventil”. Det enda som betyder något är konkreta beslut, därför gäller det att fortsätta debatten tills det kommer.

Lokala KD-politiker protesterar mot den politik som riksdags-KD för

En sak som jag lagt märke till är att många personer – både politiker, journalister och privatpersoner – försöker framställa denna debatt som en slags personlig konflikt. “Joel Halldorf om sin strid med KD” skrev en tidning och i sociala medier har några frågat mig “vad jag har emot KD”. En del har sagt att vi borde “tala ut” eller “försonas”.

Jag är emot den här typen av intimisering och sentimentalisering av politiska debatter. Jag har inte någon personkonflikt med nån politiker, utan skulle utan problem kunna ta både en kaffe och lunch med dem. Däremot är jag svårt oense med deras politiska beslut.

Jag skulle, som Christian Mölk gjorde, kunna träffa en politiker för att säga mitt hjärtas mening och förklara utförligare varför jag tycker de har fel. Men jag har inget behov av att bli “sams”, för det här är inget personkonflikt. Att reducera det till en sån är bara en distraktion som tar uppmärksamhet från de personer det handlar om: tonåringar som deporteras, familjer som splittras, konvertiter som utvisas.

Det är konkreta riksdagsbeslut den här frågan handlar om – och det är bara nya, konkreta beslut som kan få debatten att upphöra.

Den typen av riksdagsbeslut som är orsaken till dagens situation: Bilden är hämtad från Patric Anderssons Facebook, och han skriver angående S: “Den 1 december 2023 tog Tidöregeringen med Socialdemokraternas stöd bort den sista möjligheten att få stanna i Sverige av särskilt ömmande skäl. Det betyder att barn som vuxit upp här, gått i svensk skola och har hela sitt liv i Sverige ska utvisas när de fyller 18. Alla visste. Migrationsverket varnade. Remissinstanser protesterade. Civilsamhället demonstrerade.” Ändå röstade Tidöpartierna och S ja.

Till sist, ett par saker: SD-anstrukna kanalen RIKS säger nej till till tonårsdeportationer – innan M, KD och L har svängt. Visserligen har de sina egna, cyniska skäl till det, men de bedömer att det saknas folkligt stöd för den här typen av politik.

Vad ska man göra i stället? Ett förslag på en annan migrationspolitik presenteras av Lisa Pelling och Rickard Olseke på tidningen Syre – det är för övrigt en fantastisk tidning, prenumerera och stötta gärna den!

Vit Rök är en Substack om religion och dess påverkan på politik, kultur och samhälle. Den drivs av Joel Halldorf – professor i kyrkohistoria, författare och skribent. Texterna ligger öppna men om du har möjlighet får du gärna stötta arbetet genom att teckna en betald prenumeration till priset av en kopp kaffe i månaden! Och tipsa gärna andra som du tror kan vara intresserade om Vit Rök!