"Lewis resa" - och Pethrus känsligaste brev

"Ur arkiven": Om PO Enquists källor och en borttappad brevsamling

Sven Lidman och Lewi Pethrus – bilden är troligen från 1940-talet, men före striden dem emellan 1948

När Expressen utsåg 2000-talets bästa svenska böcker nyligen hamnade Lewis resa av PO Enquist på plats nummer 6. Motiveringen löd:

”Lewis resa” är en av de stora berättelserna om hur det moderna Sverige tog form – sett ur pingströrelsens perspektiv. Skildringen av Lewi Pethrus och Sven Lidman ligger nära verkligheten men förgylls av fantasin. En historia om tro, tvivel och faran med att bli gjuten i ett stycke.”

Jag håller med, både om att boken hör hemma på topplistan och själva motiveringen. En del har misstagit Enquists roman för en helt dokumentär skildring – och den enda gången som jag träffade författaren själv verkade det som att han tänkte i liknande banor. Det var på bokmässan 2017, och jag hade just publicerat Biskop Lewi Pethrus. Enquist var märkt av sjukdom, men viskade till mig: “Ja, nu kommer du med din bok om Lewi, och då kommer du säga, att den där Enquist han hade fel om mycket.”

Då insåg jag att inte heller Enquist betraktade sin bok som ”bara en roman”. Han hade vandrat med Pethrus och tyckt sig förstå honom på djupet. Och det sista håller jag med om: Lewis resa är inte bara en otrolig roman, utan också ett fantastiskt psykologiskt porträtt av Pethrus – ett som jag haft stort glädje av, både som läsare och forskare. Men även om det finns en stor känsla för Pethrus inre liv, så är det mycket i de yttre omständigheterna som är tillagt eller tillrättalagt.

Jag tror ingen riktigt har gått till botten med vilka källor Enquist använt för sitt romanbygge, men följande tycker jag mig kunna urskilja klart: Pethrus memoarer (4 band), några av uppbyggelseböckerna och Ivar Lundgrens intervjubok Lewi Pethrus i närbild. Dessutom har Enquist givetvis läst Adrian Holmbergs böcker (Utstött; Lewi Pethrus: Rätt man på rätt plats i rätt tid och Fildelfiaförsamlingen i Sverige) – den före detta diakonen i Filadelfia som uteslöts i svallvågorna av Lidmanstriden. Holmberg är ju förebilden till Efraim, som fungerar som berättare i Lewis resa (fast Holmberg varken var herrnhutare eller gjorde lumpen med LP). Utöver det stöter man på en del detaljer ur Knut Ahnlunds biografi Sven Lidman: Ett livsdrama, liksom några av Lidmans böcker – i alla fall de självbiografiska.

Men utöver det är det oklart. Har Enquist kompletterat med intervjuer? Läst några av avhandlingarna? Suttit i Pethrus arkiv på Riksarkivet? Det är ett pussel som någon borde försöka lägga!

"Clippern" – färdmedlet för Lewis resa år 1941

Titeln Lewis resa är dubbeltydig. Den syftar dels på Pethrus livsresa – en allusion på Kristens resa som dyker upp som en regelbunden parallell i romanen. Dels på en mycket konkret resa: Lewi Pethrus Amerikaresa år 1941, då han lämnade sin plats som föreståndare i Filadelfia och reste till Chicago. Arbetet i Stockholm hade gått i stå, konflikten med Lidman var under uppsegling och Pethrus längtade efter nya äventyr. Men under vintern innan resan blev han sjuk i en efterhängsen influensa, och läget förvärrades under resan. Det visade sig att också själen, och inte bara kroppen, var sjuk. I sina memoarer skriver Pethrus:

“Jag var sjuk, då jag reste från Stockholm den 23 februari 1941. Jag fick inta sängen i Lissabon. De hade annonserat konferens där med anledning av min ankomst. Men jag kunde endast deltaga i något enstaka möte.”

Han reser alltså genom Europa med tåg, och sedan tar han flyget (Clippern!) från Lissabon till USA. Väl framme fortsätter eländet:

“När jag kom till Amerika, mötte man mig med stora förhoppningar om stora möten och många möten och en tid av kraftig verksamhet. Men jag var nedbruten. Det första jag gjorde, sedan jag kom till Chicago, var att bege mig ut på landet för att söka hämta krafter.” (Den anständiga sanningen, s 55)

Så långt Lewi Pethrus. Så här beskriver Enquist ankomsten till Chicago:

“Det hade regnat i två dygn och ingenting fanns att göra.

Han hade, när han ankom till Chicago, varit noga med att promenera ett par timmar varje dag, för hälsans skull, och för att göra sig hemmastadd i Chicago, men han hade inte orkat gå så länge. Och det var så smutsigt. Detta var hans tredje resa till Amerika, men icke hade den Nya världen varit så smutsig! Varför var den så smutsig. När Lewis morbröder hade skrivit till hans mor Kristina om hur det var i Amerika hade de heller intet nämnt om detta.

Lewi var ännu nedbruten.

Han hade svårt att andas och menade att detta var ett tecken på att han var nedbruten. Läkarna i Lissabon, som inte förstått honom, hade sagt att han kanske hade en lättare förkylning, detta fast han inte ens hostade, och menat att han inte var nedbruten.” (Lewis resa, s 478)

Nedbrutenheten är densamma – Enquist använder till och med Pethrus vokabulär här – men en rad detaljer är tillagda, eller kommer från källor som jag inte har kollat på: promenaderna, irritationen över “smutsen”, och läkarbesöket i Lissabon. Men det är möjligt att Pethrus promenerade i Chicago och det är troligt att han besökte läkare i Lissabon – än mer sannolikt är dock att romanförfattaren använt sig av sin frihet frihet att bygga ut verkligheten lite. Det där med brevet från morbröderna stämmer dock: två sådana har Pethrus tryckt i sina memoarer, och inget av dem nämner något om smuts!

Lewis resa kan beskrivas som faktion, där blandningen mellan fakta och fiktion skapar en osäkerhet hos läsaren om det som skildras har “hänt” eller inte. För att få reda reda på det behöver man gå till forskningen – eller själv dyka ner i arkiven.

Just när det gäller Amerikaresan 1941 har det funnits ett särskilt problem i Lewi Pethrus-forskningen, nämligen att breven därifrån länge saknats. Pethrus skrev mycket brev och de finns arkiverade i Riksarkivet i Stockholm. Han skrev och tog emot brev också under det halvår som han tillbringade i Chicago, men dem tog han inte med sig hem till Stockholm.

Men för några år sedan var jag med om en sån där sak som bara händer historiker nån enstaka gång i livet. I samband med att jag arbetade på boken Lewis brev tog jag kontakt med sonen till Pethrus goda vän och kollega i USA, Joseph Mattsson-Bozé. Några år senare hörde Winston, som sonen hette, av sig och berättade att han varit uppe på vinden i något ärende och där hittat en bunt papper. Efter lite bläddrande insåg han att det var Lewi Pethrus Amerikakorresondens.

Ville jag ha dem, undrade han?

Jag svarade naturligtvis ja! Efter några veckor kom pappersbunten hem till mig och jag satte mig och läste igenom dem. Med hjälp av dem gick det att pussla ihop Pethrus månader i USA ganska bra – jag redogör ganska noga för det i kapitel 9 i Biskop Lewi Pethrus.

En utbränd Lewi Pethrus tillsammans med Tage och Ingrid Ståhlberg i Lissabon 1941

I den samlingen fann jag det som nog är mitt favoritbrev av Pethrus i hans stora arkiv. Det är skrivet från Chicago, till pingstmissionärerna Tage och Ingrid Ståhlberg i Lissabon. Han var inkvarterad hos dem en hel månad innan avresan med flyget – det dröjde så länge innan Pethrus fick plats på flyget över Atlanten. Eftersom han var så illa däran fick Ståhlbergs ta hand om honom. Den 26 juni 1941 skriver han ett brev till Ståhlbergs för att tacka dem för deras stöd under denna svåra period och avhandla några praktiska saker.

Det är ett väldigt fint brev. Pethrus är inte så garderad och formell som han brukar vara, utan mycket mer öppen. Man märker att han skriver till någon som har sett honom i ett utsatt läge, och som han inte behöver låtsas inför. Han behöver inte hålla upp någon fasad.

Här är brevets båda sidor. Tyvärr är den första lite svårläst, eftersom sida nummer två har blött igenom pappret (detta är kopierat från karbonkopian – originalet fick ju Ståhlberg) men det går om man läser noga: “Långt om länge vill jag sända Dig några rader med så många tacksägelser som ett litet rev kan rymma…”

I brevet har Pethrus börjat planera för sin hemfärd, något som han än så länge grundar på den praktiska omständigheten att hans fru inte fått inresetillstånd till USA. Han skulle lämna en massa olika förklaringar till varför han åkte till USA och sedan hem igen under åren. Ibland skyller han på hustruns visum, andra gånger hänvisar han till en andlig hemkallelse-erfarenhet. Men närmast sanningen kommer han nog i samtalet med Ivar Lundgren året före sin död: “När jag varit [i USA] ungefär ett halvår blev det klart för mig, att antingen blir jag sinnessjuk eller så dör jag.”

Det finns ett annat brev i samlingen som berör Lissabon, och det är från Pethrus vän och kollega Joseph Mattsson-Bozé. Det är daterat den 24 juni: De två har talat i telefon tidigare under dagen, och i sitt brev återger Mattsson-Bozé lite av samtalet och reflekterar över det:

Det var mycket roligt att höra din stämma i telefonen idag, men samtidigt gör det ont i mitt hjärta; ty jag förstår att du är i nöd. Kanske jag idag förstår dig bättre än någon annan efter att ha genomgått dessa två och ett halft år här i N.Y. Jag hade gärna gått tillbaka till Chicago, som du under den svåra pressen i Lissabon lovade att gå tillbaka till Stockholm.

Detta antyder alltså att Pethrus redan i Lissabon insåg att Amerikaresan var ett misstag, och då bestämde sig för att återvända hem. Det finns de som menar att Pethrus öppenhet mot den kontroversiella Latter Rain-väckelsen, som Mattsson-Bozé blev en företrädare för några år senare, hade att göra med den relation till Mattsson-Bozé som han utvecklade i samband med krisen i USA. Men det är en annan historia!

PS. Om någon undrar: efter att jag gått igenom breven lämnade jag dem till Pingsts arkiv i Alvik, men behöll en kopia. DS.