Kommer Donald Trump få sin påve?
Eller förstörde USA:s president just Timothy Dolans chanser
Häromdagen fick Donald Trump frågan om vem han vill se som påve, och hans spontana svar var att föreslå sig själv: “I'd like to be Pope. That'd be my number one choice.” Det var ett skämt, naturligtvis (men hur roligt, egentligen?). Därefter började Trump svara som en politiker bör göra – “I have no preference” – men sen kunde han inte hålla sig, utan fortsatte: “I must say, we have a cardinal that happens to be out of a place called New York who’s very good.”
Den Trump syftar på är Timothy Dolan, ärkebiskop av New York och kardinal sedan år 2012. Dolan har medverkat vid Trumps båda presidentinstallationer och även kopplats samman med Trump på andra sätt. Presidenten har kallat Dolan för “a great friend”, och Dolan själv har skämtsamt sagt att han talar mer i telefon med Trump än med sin gamla mamma.
Dolan är en jovialisk kardinal som har nära till skratt, men han har också sällat sig till Franciskus kritiker. Han var en av undertecknarna till det kritiska brev som kardinal Pell sände till Franciskus 2015 – även om han sedan tonade ner sin medverkan – och han anklagades för att försöka påverka nästa påveval redan år 2020, när han skickade George Weigels bok The Next Pope till samtliga kardinaler. Den var, menade kritiker, präglad av kulturkrigs-politik snarare än teologiska överväganden.
Dolan har aldrig varit en stark påvekandidat, och det har han vetat om: “Den som tror att det kan bli jag måste ha rökt på”, som han själv uttryckte det. Men frågan är om inte Donald Trump nu verkligen sänkt hans kandidatur. För till skillnad från i politiska val är en endorsement från mäktiga politiker inte något som en kardinal vill ha. Snarare liknar det en Judas-kyss.
För att förstå varför måste vi återvända till investiturstriden: den medeltida kampen mellan kyrkan och fursten om vem som har rätt att utse biskopar. Förr var biskopar inte bara kyrkliga ledare, utan även lokala härskare med ansvar för små furstendömen. De fungerade som vasaller i det feodala systemet och tillhörde adeln. När en av dem dött ville kungen – som var högst i hierarkin – bestämma vem som skulle ersätta dem. Det var ju, menade kungen, en av hans vasaller som dött! Men kyrkan vidhöll att det var en biskop som skulle tillsättas och att kyrkan var den enda som hade rätt att göra det.
Denna kamp för Libertas ecclesiae – kyrkans frihet – pågick under hela medeltiden. Striden fick sin definitiva showdown på tusentalet, när den tyskromerske kejsaren Henrik IV fortsatte tillsätta biskopar trots att påven Gregorius VII förbjöd det. Till slut bannlyste påven kejsaren, vilket satte Henrik IV i en så prekär situation att han tvingades söka försoning. Han vandrade därför till påvens slott i Canossa och fick vänta utanför barfota och på knä i snö och blåst under tre dagar innan påven släppte in honom och förlät honom. Härifrån har vi uttrycket att “gå till Canossa”, som betyder att tvingas ödmjuka sig för någon som man försökt sätta sig upp mot.
Denna dragkamp mellan kyrkan och fursten finns i många sammanhang. Det kan vara värt att påminna om att regeringen fram till år 2000 utsåg Svenska kyrkans biskopar genom att välja en av de tre personer som stiften föreslog. Och när det gäller relationen mellan Kina och Vatikanen är just rätten att utse biskopar en av nyckelfrågorna. Kyrkans frihet är inte en kamp som är vunnen och avslutad en gång för alla, utan den pågår ständigt.
Att sekulära politiker lägger sig i påveval är därför väldigt känsligt. Skälet till att man har en konklav där kardinalerna låses in (con clavis – “med nyckel”) är ju att för att skydda dem från påverkan från sekulära härskare. Bara tanken på att en politiker skulle kunna ha påverkat valet av kyrkans högste andlige ledare är så stötande att sådana försök kan få motsatt effekt på kardinalerna, det vill säga att de inte väljer den kandidat som fått politiskt stöd.
Så om Dolans chanser var små från början, är de numera minimala.
Nästa fråga är om Trump skulle bli nöjd med Dolan som påve? De som ropar efter en “konservativ” påve tänker ofta på detta i politiska termer, och hoppas att de ska få en kandidat som ligger i linje med dagens högerpolitik när det gäller frågor som migranter, miljö och fattigdom. Men det är svårt att skaka fram en kandidat ur kardinalskollegiet som inte är i linje med påve Franciskus i de här frågorna. Att vara teologisk traditionalist är inte samma sak som att vara politiskt konservativ.
Det är inte ens säkert att Dolan skulle göra Trump nöjd. Efter att JD Vance kritiserade kyrkans inblandning i migrantfrågor i början av året slog Dolan tillbaka och kallade vicepresidentens kommentarer för “väldigt obehagliga”:
“I was really disappointed with what [Vance] said on ‘Face the Nation’ the other day. And I don’t mind telling you, somewhat hurt. This was not only harmful, this was inaccurate. You heard what he said: ‘Oh, the bishops, they’re pro-immigrant because of the bottom line, because they’re making money off this.’ That’s just scurrilous. It’s very nasty, and it’s not true.”
Kardinal Sarah, som anses vara den teologiskt mest konservative kandidaten, har kritiserat västs kapitalistiska exploatering av det globala syd och varnat för att det leder till en ekologisk kollaps. Och påve Benedict XVI, traditionalisternas favorit-påve, kallades för “den gröne påven” redan på sin tid. I sin allra första predikan som påve år 2005 kritiserade han de rika och mäktigas exploatering av naturen:
"The external deserts in the world are growing, because the internal deserts have become so vast. Therefore, the earth's treasures no longer serve to build God's garden for all to live in, but they have been made to serve the powers of exploitation and destruction.”
Även global solidaritet var ett återkommande tema i Benedict tal och texter:
“In order to be true peacemakers, we must educate ourselves in compassion, solidarity, working together, fraternity, in being active within the community and concerned to raise awareness about national and international issues and the importance of seeking adequate mechanisms for the redistribution of wealth, the promotion of growth, cooperation for development and conflict resolution.
Dessa perspektiv är djupt förankrade i det som kallas den katolska socialläran, som tog form i slutet av 1800-talet. Här finns en modernitetskritik som skjuter in sig på västs ensidiga fokus på teknologi och tillväxt. Det anses förödande både för människans andliga liv och hennes relationer till jorden och andra människor.
Givetvis kan det vara så att olika kardinaler är olika bra på att lyfta de här sakerna, och säkert är det få som gör det med samma effektivitet som Franciskus. Men det är svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta någon som inte delar den här synen.
Politiker som Donald Trump kommer därför troligen ha svårt att hitta någon kandidat som de kan bli riktigt nöjd med. Och om det anar att någon passar dem bättre än andra gör de bäst i att hålla tyst, för att inte förstöra hans chanser.
Ett amerikanskt nyhetsinslag om Timothy Dolans meningsutbyte med JD Vance