"Jag uppfattas ofta som ett irritationsmoment"

Advokaten som försvarar prästerna mot deras kyrkor

Få advokater är vana att hantera både kyrkorätt och svensk lagstiftning

Vad säger juristerna om krockarna mellan kyrkans och statens rättssystem? Efter att jag skrev om den uppmärksammade tvisten mellan Stockholms katolska stift och den suspenderade katolska prästen, fick jag kontakt med dennes advokat Andreas Stenkar Karlgren. Han har inte bara varit ombud för honom, utan företrätt en rad präster som hamnat i kyrkliga trångmål: Han har varit inblandad i över två dussin fall, vilket torde göra honom till en av de jurister i Sverige som arbetat mest med den här typen frågor.

Fallen är ofta oerhört komplicerade, eftersom inte bara ett utan två juridiska system är inblandade: den kanoniska kyrkorätten och Sveriges rikes lag. Få har koll på båda, ännu färre vet hur man ska resonera när de kolliderar. Men under en dryg veckas tid har jag bomarderat Stenkar Karlgren med frågor om detta, och hur han själv ser på de juridiska dilemman som kan uppstå här.

Han har svarat vänligt och pedagogiskt, och det har varit väldigt lärorikt. Jag har redigerat ihop vårt långa mailkonversation till en intervju som förhoppningsvis kan bidra till att kasta ljus över en problematik som varit aktuell i många kyrkor det senaste året: förhållandet mellan svensk lag och kyrkorätt.

En sak som jag tycker blev klarare för mig i detta samtal var hur den civila processen kan bli ett sätt för anklagade präster eller pastorer att söka någon form av upprättelse, om de uppfattar att den kyrkliga processen brustit eller varit obefintlig. Det är något som man, rent mänskligt, kan förstå – även om det inte är säkert att det blir effekten, ens om man vinner i domstol. Utifrån vad den tidigare pingstledaren Daniel Alm skriver om sin process verkar det ha varit en viktig drivkraft för honom (även om han förlorade också civilrättsligt).

Det är möjligt att kyrkorna, genom att ha bättre processer, ibland skulle slippa ta de här processerna två gånger: en gång i sitt eget system, och sedan en gång till civilrättsligt.

Nedan diskutetar jag och Stenkar Karlgren inte det nyss avslutade, medialt uppmärksammade rättsfallet med den suspenderade katolska prästen, utan vårt samtal rör principiella frågor kring kanonisk rätt och svensk lagstiftning.

Andreas Stenkar Karlgren – pressbild från adovkatfirman Ives.

Du har vid flera tillfällen varit med och tagit fall som gäller prästers möjlighet att utöva sitt ämbete till sekulära domstolar. Vad finns det egentligen för skäl att gå till en sådan domstol, när det är uppenbart att fallen handlar om den kanoniska rätten?
Kyrkorätten är inte ett autonomt system frikopplat från den sekulära rätten. Tvärtom förutsätter både den romersk-katolska kyrkans kanoniska lag och Svenska kyrkans kyrkorätt att den sekulära rätten följs. Det framgår både av Kyrkoordningen och den kanoniska lagen i den katolska kyrkan.

Systemen samverkar alltså och korsbefruktar dessutom varandra. Ett exempel på det är de rättssäkerhetsgarantier som Europakonventionen skyddar, till exempel rätten till domstolsprövning och oskuldspresumtionen. Detta är saker som den sekulära rätten till viss del har ärvt från kyrkorätten, och de gäller fortfarande – eller bör i alla fall gälla – inom kyrkorätten.

Eftersom rättsområdena överlappar, särskilt inom arbetsrätten, kan en präst som disciplineras inte begränsa sig till det ena eller andra systemet. Det skulle kunna leda till att man vinner kyrkorättsligt men ändå inte får upprättelse arbetsrättsligt. Man kan till exempel få en uppsägning ogiltigförklarad inom kyrkorätten, men ändå inte ha rätt att återgå i tjänst enligt arbetsrätten – vilket i praktiken innebär att man förlorar trots att man vunnit.

Präster som disciplineras av kyrkan måste därför agera i båda systemen för att få upprättelse.

För kyrkorna innebär detta att de, när de agerar kyrkorättsligt, också måste ta hänsyn till den sekulära rätten. De måste få systemen att samverka. Det gäller inte bara prästers arbetsrättsliga situation, utan även andra frågor där olika rättsområden överlappar.

En domstolsprövning kan också vara det enda sättet att få stopp på rykten som florerat kring en präst. Genom en domstolsprocess kan man också få rätt att få ta del av anklagelser och bevisning, så att den anklagade kan försvara sig.

Det här hanteras lite olika i olika system. I Sverige är offentlighetsprincipen mycket stark, och detsamma gäller rätten till partsinsyn (det vill säga en parts rätt att få ta del av de uppgifter som ligger till grund för ett beslut). Men dessa principer bygger ytterst på de rättssäkerhetsprinciper som kyrkorätten gett den sekulära rätten, så det borde egentligen vara självklart i kyrkans egna processer också.

Hur ser du som jurist på förhållandet mellan de här systemen? Var uppstår de främsta konflikterna?
Konflikterna uppstår när man inom kyrkan tror att kyrkorätten är fristående från andra rättssystem – alltså att man kan fatta beslut kyrkorättsligt, utan att det får några konsekvenser i övrigt. Eller när kyrkliga beslutsfattare – ofta personer med bakgrund i näringsliv eller politik – inte alls respekterar kyrkorätten.

Ett dilemma av det här slaget uppstod i samband med att biskopen i Härnösand sades upp av stiftsstyrelsen. Det skedde hösten 2020, men några månader senare upphävde överklagandenämnden för Svenska kyrkan beslutet. I det här fallet hade det dock varit juridiskt möjligt för stiftsstyrelsen att gå vidare och ignorera nämndens beslut. Man hade haft stöd för det i svensk lag, eftersom överklagandenämndens beslut inte är av civilrättslig art. Men nu gjorde man som väl var inte det, utan underordnade sig det kyrkorättsliga beslutet. Tyvärr finns det gott om andra exempel där beslutsfattare inte varit beredda att respektera kyrkorättsliga beslut.

Förutom att beslutsfattare ibland inte respekterar de instanser som finns – det vill säga att man antingen ignorerar det civilrättsliga eller det kyrkorättsliga systemet – så är ett annat dilemma att det i vissa kyrkor saknas kyrkorättsliga instanser som kan granska beslut. Det vill säga en överklagandenämnd. Det skulle skapa större rättssäkerhet.

Vad är, enligt dig, det viktigaste kyrkor i Sverige kan göra för att bättre anpassa sig till en verklighet där deras organisationer och anställda påverkas av båda systemen?
Det är när man inte förstår hur systemen ska samverka som det uppstår konflikter mellan dem. Det innebär att det första som krävs är en förståelse för både kyrkorätt och sekulär rätt – och en vilja att hålla fast vid det ”handslag” som gör att systemen kan samverka. Det är nödvändigt för att skapa ett rättssamhälle inom kyrkan som är både rättssäkert och effektivt. Sedan krävs också kyrkliga rättsordningar värda namnet, där ärenden kan prövas professionellt och opartiskt. Det vill säga tydliga strukturer, klara regler och besvärsinstanser med faktisk makt att tillämpa och genomdriva besluten.

Utifrån min erfarenhet av att företräda präster i Svenska kyrkan kan jag konstatera att de ärenden som jag drivit där till en början ofta uppfattats som ett irritationsmoment, eller som en sorts kyrkopolitisk advokatyr. Men med tiden har de kommit att respekteras som ett sätt att identifiera verkliga problem och utmaningar i den kyrkliga rättstillämpningen.

Nu ser jag också att viktiga reformer inom kyrkorätten börjar genomföras i Svenska kyrkan – reformer som svarar mot just dessa problem. Det är mycket glädjande. Jag är övertygad om att många andra kyrkor har mycket att lära av detta. Stockholms katolska stift behöver, som jag ser det, göra samma resa i sitt sätt att hantera kyrkorätten.

Finns det något annat du som advokat uppfattar är speciellt med den här typen av processer?
Det finns ett starkt negativt bias från journalister och människor i allmänhet när det riktas misstankar mot präster och religiösa ledare. Det bidrar till att det lätt uppstår många rykten. Kyrkorna behöver förstå den utsatta situation som präster hamnar i här. Om man inte agerar med tydlighet och öppenhet, lämnas fältet fritt för spekulationer från media eller personer med mer eller mindre perifer insyn i ärendet.

Det gör det också viktigt att den som anklagas för klandervärt beteende har rätt att få veta vad anklagelsen består i. Man har rätt att rentvå sitt namn och man har rätt att bli betraktad som oskyldig tills motsatsen bevisats. Det här är något som är grundläggande i både kyrkorätt och civilrätt.

Vad tror du, till sist, om den katolske prästens chans att få sitt fall prövat i Vatikanen? Finns det prejudikat där Vatikanen har gått emot ett stifts bedömning?
Jag driver inte talan enligt den kanoniska rätten – det ligger utanför min kompetens. Min huvudman har därför anlitat en advokat med expertis inom detta område. Men som jag ser det är uppenbart att Dikasteriet för klerus i Vatikanen kommer att ta upp ärendet. Varje präst har rätt att få sin sak prövad i Rom – det är en av de stora styrkorna i den katolska kyrkans rättsordning. Det finns dessutom otaliga fall där Dikasteriet har upphävt beslut fattade av stift.

I det här fallet uppfattar jag det som att man har gjort en del formella fel i processen. Men man bör vara försiktig med att uttala sig om utgången av ett ärende innan det är avgjort. På förhand vet ingen – i efterhand säger alla att de visste.