Den lyssnande Leos första månad: Hur lång blir smekmånaden?
Kvinnliga utnämningar, familjefrågor och korruptionen i Vatikanen

Allra först: Substack har något som heter “subscriber chat” som jag precis har dragit igång. Det är en tråd exklusiv för prenumeranter, där det är enkelt att nå mig. Jag kommer skriva korta inlägg och kommentarer ibland – och då och då ställa frågor till er som läser (som jag har gjort nu – svara gärna!) Det kräver att man har substack-appen, så om du vill hänga på ladda ner appen, klicka på “chat”-ikonen och titta in och säg hej!
“Jag vill börja med att be om ursäkt för att jag är sen”, inledde påve Leo en samling för ett par dagar sedan: “Jag är bara en månad in på det nya jobbet, så jag har mycket att lära mig.”
Det var ett exempel på den torra, lågmälda och lätt självironiska humor vi har lärt känna hos Leo. Men hans sena ankomst är lätt att ursäkta: hans första månad har varit intensiv. Snart sagt dagliga möten, tal, predikningar och resor – ja, ofta flera per dag, om man följer Vatikanens nya hemsida. Några veckor in, när jag själv började tappa andan av att bara försöka hänga med, skrev jag till min vän Lotta Smeds i Vatikanen och frågade: Är det här normalt? Hon svarade att nej, det är ett ovanligt högt tempo.
Samtidigt går vissa saker långsamt. I Oxford träffade jag Tracey Rowland, katolsk professor och världsledande expert på påven Benedicus XVI, och frågade henne vad hon trodde om påven Leo XIV:s inriktning. “Det är för tidigt att säga”, svarade hon, och fortsatte: “Man måste vänta in utnämningarna.” De verkliga vägmarkeringarna i ett pontifikat sitter inte i talen, utan i vilka som får makt. Och än så länge har Leo varken tillsatt centrala poster i kurian eller utsett biskopar som antyder någon riktning. Han har inte heller meddelat var hans första utlandsresa kommer att gå.
Påve Franciskus tog stora beslut snabbare, och redan här finns en skillnad mellan de två påvarna: “Leo is much more focused and methodical and not inclined to hasty decisions,” kommenterade fr. Mark Francis, som känt Prevost sedan 1970-talet, till Reuters. Det kan också bero på att Leo bara varit två år i Vatikanen innan han valdes – jämfört med Franciskus tolv. Han är dessutom yngre och har (troligen) längre tid på sig. Det är alltså inte lika bråttom.
Nyligen kom emellertid en mindre utnämning som orsakade stor uppståndelse: Påve Leo utnämnde sr. Tiziana Merletti till sekreterare för Dikasteriet för ordensfolk (“dikasteri” är Vatikanens ord för departement). Under Franciskus klargjordes att lekmän – inklusive kvinnor – kunde leda dikasterier, något som tidigare var reserverat för kardinaler. Leos utnämning visade att den utvecklingen fortsätter.

Men att de större utnämningarna dröjer tycks framför allt bero på något Leo ofta återkommer till: lyssnande. Han inledde sitt pontifikat med att sammankalla kardinalerna för att lyssna till dem, och i intervjuer säger alla att han är en god lyssnare – så god att man måste fråga honom rakt ut för att få veta vad han själva egentligen tycker. America Magazine citerar José Manuel De Urquidi, som känner honom från tiden i Peru:
“He’s reaching out and basically listening right now, and taking notes. And, well, that’s what he did, not only in the synod, but also in the diocese he led in Chiclayo, Peru. He doesn’t just want to listen, and that’s it, but to listen to everyone as a first step. And to also see how to react in a good way, and work with everyone.”
Just nu lyssnar Leo, och troligen dröjer utnämningarna – inklusive den viktiga posten som chef för Dikasteriet för biskopar – till efter sommaren. I sin predikan tre dagar efter valet sa Leo XIV så här om vikten av att lyssna:
How important it is to listen! Jesus says, "My sheep listen to my voice". And I think it is important for all of us to learn how to listen more, to enter into dialogue. First and foremost, with the Lord: always listen to the Word of God. Then also listen to others, to know how to build bridges, to know how to listen without judging, not closing the doors thinking that we have all the truth and no one else can tell us anything. It is very important to listen to the voice of the Lord, to listen to it, in this dialogue, and to see where the Lord is calling us towards.
Redan nu framträder han, som jag varit inne på, som en fredspåve. Fred och nedrustning är återkommande nyckelord, och han har erbjudit sig att medla i flera konflikter. Han ordnade ett möte mellan JD Vance och Zelenskyj och har nyligen talat med Vladimir Putin.
Men det handlar också om fred inom kyrkan. Påven är “enhetens ämbete”, och Leo har valt mottot In illo Uno unum – “i den Ende är vi ett”. Det finns en spänning mellan (minst) två läger i den katolska kyrkan, och temperaturen höjdes under Franciskus senare år. Men i nuläget verkar både konservativa och progressiva vara nöjda med påve Leo XIV. Det är en smekmånadsfas, givetvis, men det ska bli intressant att se hur länge den varar – och vilka som surnar först.
Nu gläds konservativa särskilt åt Leo’s liturgiska utsmyckning av gudstjänsten: hans sång och liturgiska klädsel, exempelvis. De progressiva gillar hans milda framtoning och fokus på sociala frågor. Mycket tyder också på att den lyssnande Leo, likt sin företrädare, kommer fortsätta arbeta med synodalitet: inbjudan till vägledande samtal med präster, lekmän och ordenfolk.
I dessa synodala samtal har frågor om sexualmoral – särskilt skilsmässa och samkönade relationer – varit viktiga. Kring dessa ämnen lyssnar många intensivt just nu på påven, för att försöka uppfatta vartåt han lutar. Internationell press har reagerat på att han ett par gånger beskrivit äktenskapet som en förening “mellan man och kvinna”. Och i en predikan för en vecka sedan, riktad till just familjer, sa han:
“Today’s world needs the marriage covenant in order to know and accept God’s love and to defeat, thanks to its unifying and reconciling power, the forces that break down relationships and societies.”
Vissa tolkar det som en markering mot Franciskus, men det tyder snarare på att man inte lyssnade ordentligt på vad Franciskus sa. Det finns många – många – exempel på att Franciskus talade om äktenskapen som en relation mellan “man och kvinna”, och han betonade också att det var nödvändigt att “försvara familjen” mot nedbrytande krafter. Den typen av uttalanden är inga riktningsgivare, utan bara exempel på att “påven är katolik”.
Här pågår just nu en medial kalibrering: vilken roll ska påve Leo få i den berättelse om världen som dagligen formas i nyhetsflödet? Ska han gestaltas som en kontrast till Franciskus – eller som en motkraft till Trump och JD Vance? Båda är naturligtvis grova förenklingar, men det är så förutsättningarna för den mediala dramaturgin ser ut. Alla stora spelare skildras som förenklade karikatyrer. För min del tror att mediedramaturgin kommer landa i det senare: påve Leo som en motkraft till Trump.
Man kan notera att Leo inte gjort några “kontroversiella” uttalanden i frågor som rör sexualetik. Det passar hans nedtonade stil. Av samma skäl är det osannolikt att han kommer signalera någon kursändring i dessa frågor – vilket lär frustrera många: kritiker i media, hbtq-grupper och de tyska katolska biskopar som länge drivit på för förändring.
Men läran ligger nog fast under Leo. Däremot kan man fråga hur långt han är villig att gå i symbolhandlingar – sådana som Franciskus ofta använde. Möten med marginaliserade grupper, små gester av närvaro och välvilja. Katolska kyrkan kan visa öppenhet och en slags välvilja mot marginaliserade grupper på det sättet (något som Katolska kyrkan i Sverige verkar ha misslyckats med, enligt denna intressanta artikel i SvD).
Jag påminner om min intervju med fr. James Martin, som arbetat länge med dessa frågor. Han uttryckte förhoppningen att påvens lyssnande stil också skulle innebära en förmåga att lyssna in dessa grupper. Jag hoppas att han får rätt.
Intervju med James Martin: HBTQ-personer och påvevalet
Thanks for reading Vit Rök! Subscribe for free
På tal om kyrklig fred är det värt att notera att den enda ledare som påven – såvitt jag vet – har mött två gånger är den ortodoxe patriarken Bartolomeus. Arbetet med att föra öst och väst närmare varandra fortsätter. Som det brukar heta i ekumeniska kretsar: ett gemensamt kyrkomöte kan komma vilket sekel som helst nu.

Det har som sagt varit en intensiv första månad, där påve Leo också hunnit med att möta Napolis fotbollslag och välsigna cyklisterna i Giro d’Italia. Men vad gör han när han behöver koppla av? Att vara påve är ett av de mest isolerande arbeten i världen: man ska sköta en stat, leda en kyrka och vara ett närmast perfekt moraliskt och andligt exempel. Allt detta utan att ha någon “äkta hälft” att luta sig mot.
Påve Franciskus verkade ibland sakna ett nätverk av familj och nära vänner. Men det gör inte Leo: han har regelbunden kontakt med sina syskon och har även andra viktiga vänskapsrelationer. Dessutom finns hans ordensbröder i Rom: Augustinerbröderna, som han tidigare levt med. Häromdagen åkte han till dem för att fira en av brödernas födelsedagar, äta tårta och – vad det verkar – skratta tillsammans åt något som dök upp på telefonen.

Den typen av stöd lär behövas, för det som väntar Leo är massiva utmaningar. Inte bara när det gäller fred, relationer och sexualmoral utan också byråkrati och finanser.
Vatikanens kassakista sinar. Budgetunderskottet för 2023 uppgick till över 80 miljoner euro. Franciskus valdes för att ta tag i detta, och lanserade en del reformer. Men arbetet stagnerade av, och i dag är problemen värre än någonsin. Nu räcker det inte att samla skatter i himlen – de behövs på jorden också.
Därtill kommer korruptionsskandalerna som tycks sträcka sig djupt in i kurian, inklusive bland kardinalerna. Skvallret kring dessa nätverk överträffar allt jag stött på i både politik och kyrka. Det är tydligt att maktkamper pågår – och att vissa i Rom är beredda att gå långt för att skydda sina skuggvärldar.
Här kommer det inte räcka med ett lyssnande ledarskap. Det kommer också krävas en förmåga att peka med hela handen.

Hej Joel, fint att du på detta sätt öppnar upp för en dialog också den här kanalen.
Katolska kyrkan är inte en förening med konsensus som prioritet. Som troende katolik
kan du inte kräva undantag för vad just du anser syndigt eller inte. Ingen tvingar någon att
bekänna sig till katolicismen.