Intervju med James Martin: HBTQ-personer och påvevalet

"Franciskus gjorde mer för HBTQ-personer än alla hans föregångare tillsammans"

Påvevalet, detta fascinerande politiska och religiösa drama, har de senaste veckorna fångat världen – inklusive Sverige och människor som själva inte är så investerade i beslutet. Men för en del människor har insatserna varit högre. Konklaven har följts noga av katolska HBTQ-personer. De fann ofta stöd i påve Franciskus, men har varit oroliga för att en traditionalistisk påve ska väljas och göra deras situation svårare.

Den amerikanske jesuiten James Martin är en av de katolska präster som engagerat sig mest för HBTQ-personers plats i den katolska kyrkan. För det har han både kritiserats och hånats – men också fått erkännande från högsta ort.

År 2019 bjöd påve Franciskus in Martin till ett privat samtal i Vatikanen. "Jag uppskattar ditt arbete," sa han. "Fortsätt med det – i fred." Därefter bjöd Franciskus in honom vid flera tillfällen och deras dialog fortsatte.

Nu är Martin på plats i Rom som expertkommentator för ABC och en av de mest påpassade rösterna under konklaven. Bara några timmar innan den vita röken annonserar att en ny påve har valts mötte jag James Martin för Expressens räkning, och samtalade om HBTQ-personers situation i kyrkan – och om den oro som många känt under konklaven. Detta är en utökad version av den version som publicerades i Expressen.

Franciskus väckte hopp genom sin öppenhet mot HBTQ-personer – men fick också kritik för att han inte gjorde mer. Varför gick han inte längre? Var det ditt intryck att han själv ville gå längre, till exempel till att förändra läran, men hindrades av andra?
– Franciskus fokus var det pastoral mötet med den enskilda människan, snarare än läran. Gränsen för honom gick, tror jag, vid att ta steg som riskerade att hota kyrkans enhet. Han kan nog ha velat gå längre än han gjorde, till att även diskutera vissa förändringar av kyrkans lära kring homosexualitet, men han ville inte riskera splittring.

– Något som inte uppmärksammats tillräckligt är Franciskus öppenhet mot transgender-katoliker, fortsätter Martin. Mot slutet av sitt liv mötte han denna utsatta grupp personligen varje månad. Han lyssnade till dem och ville att de skulle känna sig välkomna i kyrkan. Han ändrade ingen kyrkolära, men underströk att transpersoner kan fungera som vittnen vid bröllop och vara gudföräldrar.

– Ibland säger folk att ”Franciskus inte förändrade något”, säger Martin, men det tror jag han gjorde. Avkriminaliserandet av homosexualitet, det förändrar något. Möjligheten att välsigna personer i samkönade relationer ändrar också något.

Detta är en bekant problematik i globala kyrkor. Förändringar som i väst uppfattas som allt för lite och allt för sent, betraktas med förfäran i mer konservativa delar av världen. Det gör det svårt att samtidigt förändra och hålla samman en så bred gemenskap som den katolska kyrkan.

Franciskus strategi var att förändra kyrkans sätt att möta människor, och lämna läran intakt. Men håller det i längden? Den katolska kyrkan struktureras av dogmatik och kyrkorätt. Hur många pastorala undantag kan systemet bära innan det brister?

– Jag tror att det alltid varit så här i kyrkans historia. Du har reglerna, systemen, den kanoniska rätten, och sen finns den pastorala tillämpningen. Alltså hur detta ska tillämpas i människors liv. Du kan aldrig skriva regler som passar alla. Så vad Franciskus försökte påminna oss om är att det finns regler, och de är viktiga, men det allra viktigaste är att möta personen som han eller hon är. Vilket är just vad Jesus gjorde.

Under konklaven rapporterade New York Times att amerikanska grupper har mötts i Rom för att lobba för en mer traditionell påve. Särskilt upprörda var de över Franciskus öppning för att låta katolska präster välsigna personer som lever i samkönade relationer.

Förstår du HBTQ-personers oro kring det här påvevalet?
– Jag förstår att de är oroliga. Franciskus har gjort mer för HBTQ-personer i kyrkan än alla hans föregångare tillsammans. Men vi bör ändå hoppas! Och minnas att HBTQ-personer är en del av kyrkan. Gud älskar dem, Jesus går med dem och den helige Ande är närvarande i deras liv – de sakerna kommer inte förändras, oavsett vem som blir påve.

När de här sakerna diskuteras hör vi alltid om kritiska amerikanska grupper. Varför brinner de så mycket för kampen mot HBTQ-personer?
– Det finns mycket homofobi i USA och det finns mycket homofobi i kyrkan – vi måste kalla de här sakerna vid deras rätta namn. Dessutom finns mycket hat mot ”den andre”, mot människor som är annorlunda. Men det är ju precis detta Jesus talar om, till exempel i liknelsen om den barmhärtige samariern: Att min nästa kan vara någon som är annorlunda än jag.

Om den nye påven skulle fortsatte Franciskus reform-linje, hur skulle ett nästa steg på vägen mot större öppenhet kunna se ut?
– Det finns mycket man kan göra, också utan att ändra läran. Kyrkan borde ta tydligt avstånd från våld och trakasserier mot HBTQ-personer. Den borde fördöma omvändelseterapi, som är djupt skadligt. Och den borde kämpa hårdare för HBTQ-personers rättigheter i samhället – något man inte gjort på mycket länge. Det är definitivt dags nu.

Efter valet av Leo XIV skriver amerikanska HBTQ-grupper att den nye påven sällan uttalat sig i dessa frågor, och att hans historia både rymmer kritiska kommentarer om ”en homosexuell livsstil” från 2012 och pastoral omsorg om HBTQ-personer i Franciskus anda. I ett uttalande skriver “International Lesbian, Gay, Bisexual, Trans and Intersex Association”:

“While we cannot ignore past statements, we also recognise that leadership brings new responsibilities—and with them, new opportunities for listening, learning, and healing.”

James Martin själv välkomnar valet. Han berättar på sina sociala medier att han mött och samtalat med den nye påven tidigare:

– Jag känner påve Leo XIV som en vänlig, öppen, ödmjuk, bestämd, pålitlig och jordnära person, skriver han. Det är ett fantastiskt val!

I en kort intervju på sitt Instagram säger Martin.

– För HBTQ-personer är det viktigt att komma ihåg att den nye påven står bakom synodalitets-processen i kyrkan, där lyssnande och öppenhet är i fokus. Så jag tycker verkligen att det är ett fantastiskt val. Man ska komma ihåg att det någon har sagt som kardinal inte alltid återspeglar vad man sedan kommer säga och göra som påve.