Varför hamnar Christer Hugo på löpsedlarna?

Kyrkobesökarna ska inte behöva kontrollera prästernas teologi

Med Sturmark i SVT:s morgonstudio

Det sägs att vi lever i ett sekulariserat land, men det hindrar inte att vissa saker fortfarande är heliga. Hit hör individens rätt att uttrycka vad han eller hon verkligen känner.

Att följa sitt hjärta är inte bara en möjlighet, utan ett religiöst påbud i vår tid. Det förklarar varför media har kastat sig över uppgiften att en präst som inte längre tror på “Bibelns gud” självmant valt att lämna prästämbetet.

Dagens Nyheter har öppnat sina spalter, och SVT berett rum i tv-soffan. Jag stod själv där i morse, och diskuterade frågan med Humanisternas tidigare ordförande Christer Sturmark. (Det blev ett bra och kul samtal – här kan det ses, från klockan 07:18)

Christer Hugo, innan han avkragade sig

Bakgrunden, ifall någon missat det, är denna: Christer Hugo, präst i Svenska kyrkan, skrev en artikel i tidningen Sans som fick rubriken “Jag har sagt farväl till Bibelns gud”. Där beskrev han sin andliga resa, från konservativa svenskkyrkliga miljöer till den liberalteologiske John Shelby Spong och nyateister:

“Christopher Hitchens och Richard Dawkins resonerade därtill så övertygande. Och Ingemar Hedenius bok Tro och vetande gick helt enkelt inte att argumentera emot. När jag var riktigt båld, i trängre kretsar, kunde jag till och med säga att jag hade blivit ateist.”

Konsekvensen av detta är, skriver Hugo, att han sagt “farväl till Bibelns gud”. Han anger tre konkreta, teologiska skäl: Han brottas med teodicéproblemet (vem gör inte det?), Bibelns mer brutala berättelser och historisk-kritiska frågor kring berättelsernas historiska förankring.

Richard Dawkind: Trovärdigare än Paulus, enligt Hugo

I artikeln skriver Hugo att han ändå vill fortsätta vara präst, men då en som “försöker öppna upp, försöker förmedla något vettigt och användbart för det vanliga människolivet, ge stoff för egen eftertanke”.

Går det här resonemanget ihop? Det undrade prästkollegan Dag Sandahl, som ogärna vill låta en chans till en rejäl rättsprocess gå förlorad.

Sandahl anmälde därför Hugo till Stockholms domkapitel i somras, och så började juridikens kvarnar att mala. Nu har ärendet kommit upp på bordet och domkapitlet har formulerat ett gärningspåstående. Det låter ju allvarligt, men det är helt enkelt en sammanfattning av anklagelsen. Så här skriver man:

Nästa punkt i protokollet lyder: “Christer Hugo bereds tillfälle att yttra sig över gärningspåståendet vid domkapitlets sammanträde den 15 oktober 2025.”

Det har han gjort, och något i detta samtal har sedan fått honom att välja att avkraga sig själv. Dom har alltså inte fallit. – ändå denna uppståndelse! Nyheten är alltså att en präst inte tycker att han platsar i Svenska kyrkan och väljer därför att lämna. (Stoppa pressarna!!)

Prästvigning innebär att man lovar saker

Svenska kyrkan kan anklagas för mycket, men knappast för att vara trång och dogmatisk. Det är högt i tak och man kan inte ens utesluta medlemmar. Prästerna, däremot, avger fyra vigningslöften. Det andra löftet lyder:

“Vill ni stå fasta i kyrkans tro, rent och klart förkunna Guds ord, så som det är oss givet i den heliga Skrift och så som det är omvittnat i vår kyrkas bekännelse, och rätt förvalta sakramenten?”

När Hugo säger att han tar avstånd från “Bibelns gud” bryter han så bokstavligt det bara går mot detta löfte. Han ger domkapitlet ganska få alternativ

Han hade kunnat göra annorlunda. Den som känner Svenska kyrkan vet som sagt att bredden är stor när det gäller hur präster tolkar Guds ord. Tänk om Hugo i stället hade sagt så här:

“Jag tycker att våra predikningar nuförtiden hoppar över en del viktiga dimensioner av Bibeln – hur kan vi till exempel tala om Guds allmakt i ljuset av Jesus ord i Getsemane och hela passionshistorien? Här behövs bättre teologi!”

Då tror jag inte ens att Dag Sandahl hade orkat bråka – och domkapitlet hade avskrivit ärendet direkt. Men nu tog han i stället avstånd från “Bibelns gud” och Svenska kyrkans grund. Det skapar problem.

En glad Dag Sandahl – kanske efter att han fått chansen att skicka ett ärende till domkapitlet?

I biskopsbrevet Kallad till diakoni och präst i Svenska kyrkan utläggs vigningslöftena ytterligare. Prästen ska, står det där “förkunna och personligt vittna om kyrkans tro, utan att det blir vittnesbörd om egna personliga ställningstaganden”. Prästens uppgift är alltså inte att berätta om sina egna tankar och funderingar, utan att förmedla kyrkans tro.

“Kyrkans tro är större än prästens personliga tro och ställningstaganden. Det är en källa till frimodighet att prästen i likhet med andra kristna kan stämma in i kyrkans bekännelse.”

Prästen förväntas, som representant för kyrkan, gå i takt med den – och därmed med den församling där man verkar. Är detta så svårt att förstå?

Antag att Ingeborg, en trogen medlem i Svenska kyrkan, dör i mogen ålder och ska begravas. Hennes lika kyrkotrogna familj kommer till begravningsgudstjänsten och förväntar sig att få höra om det himmelska hoppet. Istället leverar prästen följande giftetal:

“Bibeln talar ju om uppståndelse och evigt liv – men det är ju en gammal sagobok, och vem som skrev evangelierna är egentligen rätt oklart. Däremot säger Richard Dawkins att när vi dör så blir det svart, och det är faktiskt den mest rationella slutsatsen. Därför säger vi: Sov gott, Ingeborg!”

Christer Hugo i Dagens Nyheter

Jag säger naturligtvis inte att Hugo tror så här just i detta fall, men när en präst säger sig ha “tagit farväl av Bibelns gud” väcker det frågor. Representerar Hugo något av det som prästkragen signalerar, eller planerar han uttrycka sina egna tankar i alla frågor?

Om Hugos farväl till Bibeln inte skulle vara några problem, då betyder det att församlingsmedlemmar i framtiden skulle behöva sitta ner och själva fråga ut präster om deras tro, innan de kan känna sig trygga med att be dem begrava sina nära och kära. Det vore inte så lyckat.

Det är en fråga om trovärdighet. Christer Hugo har säkert många vänner som söker upp honom eftersom de känner honom och uppfattar honom som en klok person.

Men de som söker upp ”en präst i Svenska kyrkan” för att begravas, vigas eller bara lyssna på en predikan kommer inte till prästen som privatperson, utan för att personen är just präst. Därför bör präster vara lojala mot den kyrka som vigt dem, inte som uttryck för “dogmatism” utan av omsorg om människorna som tillhör kyrkan.

För att förklara detta så sekulärt jag bara kan: Att en representant för en idéburen organisation förväntas dela organisationens grundläggande idéer borde inte vara särskilt märkligt. Om Magdalena Andersson säger att hon inte tror på Socialdemokraternas idéprogram utan tycker att Moderaternas är mycket bättre, då är det naturliga att hon blir moderat.

God stämning i Morgonstudion i morse, trots att Sturmark och jag svårt oense.

Eller för att ta ett i sammanhanget närliggande exempel: Förbundet Humanisterna. Så här definierar de en sekulär humanist:

“En sekulär humanist ser dock världen som naturlig, snarare än övernaturlig. I en sådan världsbild ingår inte övernaturliga fenomen som gudar eller andeväsen. En sekulär humanist är således också ateist (eller agnostiker), men en ateist (eller agnostiker) behöver inte vara sekulär humanist.Somliga kallar sig ateister, andra kallar sig hellre agnostiker.”

Om Humanisternas ordförande börjar ana att Gud kanske finns ändå, då är det väl rimligt att han lämnar sitt ordförandeskap och gör något annat? Vad i detta är egentligen svårt att förstå?

Nej, jag tror egentligen att ganska få uppfattar det som märkligt om man tänker efter. Skälet till att det ändå blir en nyhet är att vi inte gör det – tänker efter, alltså. Istället reagerar media impulsivt, eftersom nyheten bryter ett religiöst tabu i vår tid: Man ser en människa som förvägrats rätten att få följa sitt hjärta.

Det anses idag lika illa som när en människa under medeltiden sa att hon vägrade att följa Guds bud. Då var det individen som ansågs kättersk – men i dag anses den organisation som håller tillbaka individen kränka det heliga.

Vit Rök är en substack om religion och dess påverkan på politik, kultur och samhälle. Författare är Joel Halldorf – professor i kyrkohistoria, författare och skribent. Texterna ligger öppna men om du har möjlighet får du gärna stötta arbetet genom att teckna en betald prenumeration till priset av en kopp kaffe i månaden! Och tipsa gärna andra som du tror kan vara intresserade om Vit Rök!