The Decline of Swedish Secularism

In "the world's most secular country", more young people are coming to church

Photo by Mateus Campos Felipe on Unsplash

Worldwide, there is currently a debate about the surge of religion among young people – is there actually one, and if so, are conservative men driving it?

Usually, I write this Substack in Swedish, but since this is an international debate and there is new data from Sweden, I've chosen to write this post in English. (But if you’d prefer to read in Swedish: scroll down, and you’ll find a Swedish version there.)

First, some background. In the 1950s, Sweden became almost famous for its godlessness. Within the entertainment industry, people spoke of “the Swedish sin,” and in Sweden, modernization came to be equated with scientific rationality and secularization.

Throughout the 20th century, all indicators of religious faith and engagement declined: belief in God, prayer, church attendance, baptism, and confirmation.

Since the 1980s, the SOM Institute at the University of Gothenburg has conducted Sweden’s largest and most scientifically rigorous survey of attitudes on various social issues. Religious variables have also been included, and here too all the graphs have pointed downward.

Sweden has thus been a country where secularization theory seemed to fit perfectly: the more modern we became, the more secular—and this was clearly visible in the fact that each generation was more secular than the previous one.

"Sommaren med Monika" – a movie thought to illustrate "the Swedish Sin"

But just over a year ago, a series of reports emerged about increasing church attendance, particularly among young people. For instance, the Swedish Church's confirmation numbers rose while fewer people were leaving the church.

And in last year’s SOM survey, researchers could also observe an uptick in religious engagement among young adults, ages 16–24. They attended church more frequently, prayed more regularly, and were more inclined to believe in God.

One theory proposed in the debate suggested that this trend was due to recent immigration to Sweden. However, Professor Magnus Hagevi demonstrated that this was not a decisive factor. The increase was consistent regardless of whether respondents had foreign family backgrounds or not.

Here is the graph from last year showing that there is an uptick from 2022, whether you examine youth in general (dark red line) or young people without foreign family backgrounds (yellowish line).

Church service or religious meeting attendance at least once per year among youth (dark red) and others (orange), plus youth without foreign background, 1988–2024 (percent).

However, as anyone who follows statistics of this kind knows, variation during a single year can have many causes. Was the result from 2024 just a temporary blip—or a sign of a more long-term change?

Now the statistics for 2025 have arrived. They show that the growth among young people persists, and in some cases it’s even strengthening. Church attendance has increased further, while the proportion who believe in God and have prayed remains at last year’s level.

The increase is undoubtedly significant. The share of young people who attend a church service during a year has risen from 24 percent in 2022 to 41 percent today. Between 2020 and 2025, the proportion of church attendees in the population as a whole has doubled. The levels haven’t been this high in 20 years.

Contrary to the pattern predicted by secularization theory, young people now attend churches to a greater extent than the general population – 41 compared to 36 percent. This marks the first time this trend has occurred since the SOM Institute began collecting its statistics.

Here is the statistics over church-attendence in the population as a whole, sorted by Never (brown), Seldom (blue), and Regularly (orange).

Church service or religious meeting attendance for the population as a whole, 1988–2025 (percent). Regularly = orange. Seldom = blue. Never = brown

Two things are worth noting in the statistics.

First, the increase is primarily among infrequent attendees—that is, those who say they attend church services more than once a quarter. What is growing, then, is a cooler, more searching form of religiosity: people trying church out, or dropping in now and then. The proportion of regular churchgoers, by contrast, remains stable, and has in fact not changed significantly for decades.

At times, the shift seems to be taking place at the discursive level. Twenty years ago, people would say, “I am not a Christian, but I believe in Something.” Only a few days ago, I met a man my age who said, “I believe in Something, so I guess that makes me a Christian.” The category of Christianity has broadened, allowing more people to identify with it even if they are not regular churchgoers.

But since the calling to become a priest or pastor is usually awakened among committed Christians, we may find ourselves in a paradoxical situation: more and more people are being drawn to the churches, without a corresponding increase in vocations. The already noticeable shortage of priests may therefore become even more acute, as more people come to church while the number of priests continues to decline.

Second, there is a debate about whether the increase among young churchgoers is connected to a broader conservative turn, particularly among young men. Hagevi examines this by sorting young church attendees according to gender and political preference.

What he finds is that the pattern has remained stable over time. The most churchgoing group is right-leaning women, followed by centrist women and then left-leaning women. After them come the men, in the same order: right and center, then left.

The share of young men and women going to church or a religious service – sorted by political preference

The differences between the various political groups are very small. More importantly, the statistics do not show that the proportion of young conservative men in church has increased more than any other group in recent years.

To summarize, then: there is a growing religious interest among young people in Sweden in particular. But this increase can neither be explained by immigration nor by a conservative turn among young men.

What does it stem from, then? You can find my answer here, in an essay in Comment Magazine.

Vit Rök (White Smoke) is a Substack about religion and its impact on politics, culture, and society. It is run by Joel Halldorf – professor of church history, author, and writer. The texts are freely available, but if you have the opportunity, you are welcome to support the work by taking out a paid subscription for the price of a cup of coffee per month! And feel free to tip off others who you think might be interested in White Smoke!

Den svenska sekulariseringens tillbakagång

Ett ämne som den här Substacken följer noga är statistiken över svensk religiositet. Nu har årets största undersökning av svenskars förhållandet till tro och religion presenterats.

Eftersom ungas växande intresse för kyrkan just nu diskuteras internationellt väljer jag att skriva detta inlägg på engelska. Men om du vill läsa på svenska: scrolla ner, så hittar du en svensk version där.

Först lite bakgrund. På 1950-talet blev Sverige närmast berömt för sin gudlöshet. Inom filmen talade man om ”den svenska synden”, och i Sverige kom modernisering att likställas med vetenskaplig rationalitet och sekularisering. Samtidigt sjönk alla parametrar som mäter religiös tro och religiöst engagemang: tro på Gud, bön till Gud, gudstjänstbesök, dop och konfirmation.

Sedan 1980-talet har SOM-institutet vid Göteborgs universitet genomfört Sveriges största och vetenskapligt mest gedigna undersökning av attityder i olika samhällsfrågor. Här har också religiösa variabler ingått, och samtliga kurvor har länge pekat nedåt.

Sverige har alltså varit ett land där den så kallade sekulariseringsteorin verkat stämma perfekt: Ju mer moderna vi blivit, desto mer sekulära - och detta syns tydligt genom att varje generation är mer sekulär än den förra.

Men för drygt ett år sedan kom en rad rapporter om ökande kyrkobesök, inte minst bland yngre. Svenska kyrkans konfirmandsiffror steg och utträdena minskade. I förra årets SOM-undersökning kunde man också konstatera en uppgång bland unga vuxna, 16–24 år gamla. De gick något oftare i kyrkan, bad mer regelbundet och var mer benägna att tro på Gud än året innan.

En teori som fördes fram i debatten var att detta berodde på de senaste årens invandring till Sverige. Men professor Magnus Hagevi kunde visa att detta inte var en avgörande faktor. Uppgången var lika omfattande oavsett om de svarande hade utländsk familjebakgrund eller inte.

Som alla som följer statistik av det här slaget vet kan dock en variation under ett enskilt år ha många orsaker. Var resultatet från 2024 bara ett tillfälligt hack i kurvan – eller ett tecken på en mer långsiktig förändring?

Nu har statistiken för 2025 kommit. Den visar att uppgången bland unga består, och möjligen till och med förstärks. Gudstjänstbesöken har ökat ytterligare, medan andelen som tror på Gud och har bett till Gud ligger kvar på förra årets nivå.

Uppgången är utan tvivel signifikant. Andelen unga som besöker en gudstjänst under ett år har ökat från 24 procent år 2022 till 41 procent i dag. Mellan 2020 och 2025 har andelen gudstjänstbesökare i befolkningen som helhet fördubblats. Nivåerna har inte varit så höga på 20 år.

Tvärtemot det mönster som sekulariseringsteorin förutsäger går unga i dag i kyrkan i större utsträckning än befolkningen i stort: 41 procent jämfört med 36 procent. Det är första gången denna trend syns sedan SOM-institutet började samla in sin statistik.

Två saker är värda att lägga märke till i statistiken.

För det första är det framför allt sällanbesökarna som ökar – det vill säga de som anger att de går till gudstjänst någon gång i kvartalet. Det som växer är alltså en svalare, eller sökande, religiositet: människor som prövar att gå, eller besöker kyrkan då och då. Andelen regelbundna gudstjänstbesökare är däremot stabil och har faktiskt inte förändrats nämnvärt på decennier.

Ibland känns det som att förändringen är diskursiv. För tjugo år sedan sa folk: “Jag är inte kristen men jag tror på Något.” Senast för några dagar sedan mötte jag en man i min ålder som sa: “Jag tror på Något, så jag antar att jag är kristen.” Kristen som kategori har vidgats, vilket gör att fler personer kan identifera sig med den trots att de inte går regelbundet i kyrkan.

Men eftersom kallelsen till att bli präst eller pastor oftast väcks bland engagerade kristna, kan vi hamna i en paradoxal situation: allt fler söker sig till kyrkorna, utan att kallelserna blir fler. Den redan kännbara prästbristen riskerar då att bli ännu mer påtaglig, när fler kommer till kyrkan samtidigt som antalet präster fortsätter att minska.

För det andra finns det en diskussion om huruvida ökningen bland kyrksamma unga hänger samman med en konservativ trend, inte minst bland unga män. Hagevi undersöker detta genom att sortera de unga gudstjänstbesökarna utifrån kön och politiska preferenser.

Han konstaterar då att sambandet är stabilt över tid. Den mest kyrksamma gruppen är kvinnor som identifierar sig som höger, följt av mittenkvinnor och vänsterkvinnor. Därefter kommer männen, i samma ordning: höger och mitten, sen vänster. Skillnaden mellan de olika politiska grupperna är mycket små – men framför allt visar statistiken inte att andelen unga konservativa män i kyrkan skulle ha ökat mer än de andra grupperna under de senaste åren.

Det finns alltså, för att sammanfatta, ett ökat religiöst intresse bland inte minst unga i Sverige – och denna ökning kan varken förklaras med invandring eller en konservativ trend bland unga män.

Vad beror den då på? Mitt svar finner ni här, i en essä i Comment Magazine.