I dag börjar Svenska kyrkans kyrkomöte och det mest uppmärksammade ärendet är motion 76: ”Vigsel och äktenskap”.
Där föreslår en grupp kyrkopolitiker, med socialdemokraten Jesper Eneroth i spetsen, att Svenska kyrkan inte längre ska acceptera att enskilda präster avstår från att viga samkönade par.
Förslaget till beslut lyder:
”Kyrkomötet beslutar att Svenska kyrkan har en äktenskapssyn och en gemensam ordning för vigsel, enligt vilken kyrkan viger par av samma och olika kön, och att det därför inte går att hänvisa till 2009 års beslut för att inte viga samkönade par.”
Med ”2009 års beslut” avses det beslut där Svenska kyrkan öppnade för vigsel av samkönade par, men samtidigt klargjorde att ingen enskild präst skulle tvingas förrätta en sådan vigsel. I dag beskriver kyrkopolitikerna denna så kallade “samvetsklausul” som en svag kompromiss; ett sätt att få igenom ett kontroversiellt beslut.
Men man kan lika gärna se det som raka motsatsen. Genom att inte tvinga alla prästerna visade de som drev förändringen en tilltro till att deras öppnare syn på äktenskapet skulle vinna gehör med tiden. Det som då var kontroversiellt skulle så småningom uppfattas som både riktigt och självklart i kyrkan.
Samvetsklausulen var uttryck för ett teologiskt självförtroende. De som känner att de seglar med sanningens vind i seglen behöver inte ha bråttom eller tvinga sina motståndare. Tiden kommer visa att man har rätt.
Så blev det också. I dag viger den stora majoriteten av prästerna samkönade par. Det gäller i synnerhet unga, nyvigda präster.
Svenska kyrkan står trygg i sin identitet som en kyrka som välkomnar hbtq-personer. Det finns, såvitt jag vet, inte något känt fall där ett samkönat par har vänt sig till Svenska kyrkan och nekats möjlighet till vigsel. Man hör inte heller mycket om diskriminering, försök till omvändelseterapi eller förkunnelse som fördömer homosexuella i Svenska kyrkan.
Varför nöjer sig inte kyrkopolitikerna med detta? De har ju vunnit, varför kräver de ändå att präster ska prövas utifrån just denna fråga – och avvisas om de inte uppfyller kravet?
Det handlar, som jag ser det, om en kollision mellan en partipolitisk och en kyrklig logik.
I politiken vill man gärna ha konflikter: de riktar uppmärksamhet mot det egna partiets ståndpunkter och skapar energi. Den som får majoritet använder sedan sin makt för att genomföra sin linje. Det finns sällan skäl att ta särskild hänsyn till en minoritet enbart för att den ogillar beslutet. Demokratin ger både rätt och ansvar att välja väg.
Kyrkans logik är annorlunda. Visst måste också kyrkan fatta beslut, men enheten har ett egenvärde – detta i enlighet med Jesus bön om ”att de alla ska vara ett”. Därför behöver man skilja mellan frågor som är avgörande för kyrkans tro och frågor där olika uppfattningar kan rymmas. De förra är relativt få; i frågor om exempelvis Bibeln, nattvarden och gudstjänsten finns en stor variation inom kyrkan.
Hur är det då med äktenskapsfrågan? Läronämnden skriver i sin kommentar till frågan att Svenska kyrkan har rum för ”teologisk olikhet i frågor som inte är konstitutiva för kyrkan”. Sedan slår den fast: ”Förståelsen av äktenskapet är för Svenska kyrkan en sådan icke-konstitutiv fråga.”
Läronämndens svar är alltså att det inte är teologiskt rimligt att göra synen på äktenskapet till ett lackmustest för tron.
Om man ändå vill ändra borde frågan behandlas som en ordningsfråga – men då skulle man behöva visa att den nuvarande ordningen skapar konkreta, praktiska problem i församlingsarbetet.
Men så verkar det inte vara. Ingen organisation är perfekt, men med tanke på den brustenhet som kännetecknar både människor och kyrkor är det snarare anmärkningsvärt hur sällan vi hör rapporter om att hbtq-personer diskrimineras i Svenska kyrkan.
Jag är rädd att Svenska kyrkan begår samma misstag som nyateisterna på 1990-talet. Ni minns kanske hur det var: kristendomen var intellektuellt föraktad och kyrkan verkade vara utdöende. Då trädde ateismens ryttare fram och angrep henne från alla håll, i tron att detta skulle knäcka kyrkan.
Men resultatet blev det motsatta. Ateisterna framstod som osympatiska typer som sparkade på en som låg ner – och kyrkan reste sig för en oväntad comeback.
Sensmoralen är denna: Pressar man på en liten grupp riskerar man väcka minoritetens kampvilja och majoritetens obehag. Dessutom förlorar man sitt moraliska övertag.
När jag talar med unga, progressiva präster i dag märker jag att många är obekväma med tanken att deras mer konservativa kolleger ska sättas åt på det här viset. Om någon beter sig kränkande är det naturligtvis en annan sak. Men att en präst i stillhet avstår från att själv åta sig en vigsel av ett samkönat par behöver inte skapa problem.
Det finns gott om andra präster som inte bara kan utan väldigt gärna vill förrätta en sådan vigsel. De hör inte till vanligheterna, så för de flesta präster skulle det vara en högtidsstund.
Denna känsla märks också i det upprop som 126 präster i Svenska kyrkan har undertecknat i protest mot motionen. Många av dem viger själva samkönade par, men de menar likväl att den som avstår från sådana vigslar inte bör diskvalificeras från att vara präst enbart av det skälet.
Prästerna vänder sig också mot det de kallar en ”tvångskultur”: att majoriteten använder sin makt för att få minoriteten att rätta sig efter den. Det kan få följder långt utöver denna fråga. Om teologisk olikhet som kyrkan tidigare har gett utrymme för görs till ett hinder för prästämbetet, vilka andra uppfattningar kan då stå på tur?
Tvång kan också skapa obekväma situationer på andra håll. Den som har ägnat fem år åt utbildning kan känna sig pressad att anpassa sig. Då finns en risk att präster säger ja till vigslar trots att de själva inte är övertygade, av rädsla för att bli av med jobbet.
Vem vill vigas av en sådan präst? Dagens ordning innebär att man kan vara säker på att den präst som viger en verkligen vill göra det. Det är på många sätt tryggare.
Min invändning mot motion 76 gäller alltså inte synen på samkönade äktenskap. Jag har skrivit åtskilligt om varför jag tycker att det är rätt och värdefullt att viga samkönade par – och att frikyrkorna borde följa Svenska kyrkan i den riktningen.
Vad det handlar om är hur kyrkan hanterar en teologisk minoritet när en förändring redan har fått brett genomslag. Jag oroas över att Svenska kyrkan, genom att inte nöja sig med den breda uppslutning som finns, gör detta till en stridsfråga som skadar de framsteg som hittills gjorts. Att det skapar en mer kontrollerande kultur i Svenska kyrkan, samtidigt som man bäddar för en backlash likt den vi sett i andra delar av samhället de senaste åren.
Svenska kyrkan har tagit stora kliv på kort tid och står i dag stolt som en kyrka öppen för alla. Att man har gått denna väg utan tvång och förbud är en särskild styrka. Frukten av friheten är att öppenheten har en bred och djup förankring i kyrkans liv och de flesta prästernas hjärtan.
Att tillåta denna frihet har varit ett tecken på självförtroende som burit frukt. Det förslag som politikerna nu lagt fram andas ängslan och kontroll, och riskerar att få motsatt effekt.
Vit Rök är en Substack om religion och dess påverkan på politik, kultur och samhälle. Den drivs av Joel Halldorf – professor i kyrkohistoria, författare och skribent. Texterna ligger öppna men om du har möjlighet får du gärna stötta arbetet genom att teckna en betald prenumeration till priset av en kopp kaffe i månaden! Och tipsa gärna andra som du tror kan vara intresserade om Vit Rök!
Är själv S i kyrkans värld och står bakom samkönade vigslar.
Jag tycker att alla som älskar varandra ska få gifta sig i kyrkan.
Tror ändå på människans frihet att få välja, verklig förändring behöver mogna fram genom förståelse.
Vi bör ge varandra den möjligheten
Tvång förändrar sällan något på djupet, det skapar bara högre murar.
Nyateismen kom såvitt jag minns inte på 90-talet utan inspirerades av 11/9, de efterföljande krigen och en del annat, som en fånig tro på nyliberalismens frälsande egenskaper.