Pingströrelsen backar – men hur ska kyrkorna hantera media?

Några tips till kyrkliga makthavare och deras pressfolk

Hemmets Vän: Välkomna in i värmen igen!

Nu meddelar Hemmets Vän att Pingströrelsens ledning har ändrat sig. Pelle Hörnmark backar från det olyckliga beslutet att ge enbart tidningen Dagen tillträde till rörelsens årskonferens i helgen och öppnar även upp för andra medier. Det är förstås ett välkommet besked. Inte minst för att det visar att man faktiskt lyssnar på kritik och är beredd att ompröva beslut.

Men det är klart att ryggmärgsreflexen var oroväckande. Och Pingströrelsens ledning är dessvärre inte ensam om att odla en defensiv hållning till media. Jag har mött samma instinkt inom Svenska kyrkan, i katolska sammanhang och i andra frikyrkliga miljöer. Alltför ofta närmar sig kyrkliga företrädare – eller deras pressansvariga – journalister med ett kontrollbehov snarare än ett samtalsintresse. Man håller hårt i information, försvårar tillgång till relevanta personer och undviker att kommentera viktiga frågor eller ger undflyende svar.

Rädslan för ”fel vinklar” och citat som kan skapa svallvågor i den egna kyrkliga dammen väger tyngre än viljan att bidra till en öppen och levande offentlighet. Inte sällan möts journalister av en nedlåtande ton när de ställer frågor om kriser inom kyrkorna: “Jaså, du hänger upp dig på det där fortfarande? Det har vi lämnat för länge sedan. Nu tittar vi framåt!”

Men finns det ett alternativ? Ja – och det formulerades väl av Anders Arborelius, när han i en intervju med Dagens journalist Johannes Ottestig år 2017 kommenterade övergreppsskandalerna i katolska kyrkan. Där uttryckte han den hållning som borde vara vägledande för alla kyrkor: öppenhet, självreflektion och respekt för mediernas uppdrag:

Anders Arborelius medger att det har funnits, och finns, en "sorglig tendens att titta bort, lägga locket på och skjuta allt under mattan".

– Därför har mediernas undersökande roll varit ytterst viktig. Ja, jag skulle nästan våga säga att medierna har fått agera som Guds röst, som varnar till omvändelse, till genomlysning, till strängare krav på en skyddad miljö för barn och unga. Och för dom och straff för de skyldiga.

Om medierna är en av “Guds röster” i samtiden måste man också acceptera att den rösten inte alltid smeker medhårs. Ibland talar den strängt, särskilt när något förtjänar kritik. Det kan vara obekvämt, men nödvändigt. Kyrkoledningar kan börja med att bejaka detta: mediernas uppgift är inte att bara att heja på och bekräfta, utan också att granska.

Men mediernas roll stannar inte vid kritiken, utan de sprider också information, väcker engagemang, och hjälper människor att förstå vad kyrkor gör och varför det spelar roll. Det borde vara av intresse för varje kyrka att få fram det. Men kritiken och engagemanget hör ihop: om journalister slutar ställa svåra frågor, förlorar de sin trovärdighet – och därmed sin publik. Resultatet blir inte positiva rubriker, utan tystnad.

Kyrkoledare kan alltså inte plocka russinen ur den journalistiska kakan. Den som vill ta del av engagemanget måste också vara beredd att möta granskningen – och i bästa fall välkomna den.

Sedan skriver journalister inte allt de vet. Det är en seglivad myt att medier obekymrat kastar ut känsliga uppgifter i offentligheten. I själva verket görs ständigt etiska överväganden på redaktionerna: vad är relevant att publicera, och vad bör stanna i anteckningsblocket? Det handlar om att balansera allmänintresset mot den personliga integriteten och privatlivets helgd

Om jag vore en kyrklig ledare skulle jag göra mitt bästa för att bygga goda relationer till journalister och redaktioner. Vara tillgänglig. Svara ärligt, generöst och utförligt. Den sortens kyrkopampar som håller journalister kort, eller bemöter dem med nedlåtande tystnad eller undvikande svar, gör inte bara ett dåligt intryck – de agerar också ostrategiskt.

Det är i regel klokare – också av rent egenintresse – att ge journalister den information de efterfrågar, och gärna lite till. Den som öser intressant och relevant material över reportrar håller dem inte bara sysselsatta, utan bidrar också till att forma berättelsen snarare än att bara bli föremål för den.

Det är helt enkelt lättare att få ut sin bild om man är tillgänglig och utförlig. Här finns också ett mått av psykologi: om journalister känner att en makthavare visar dem förtroende, kommer de att värna relationen. Det innebär inte att kritiska frågor uteblir – och det ska de inte göra. Journalister kommer aldrig börja använda silkesvantar, men de blir kanske mer benägna att se till att ingen kan invända att rapporteringen är orättvis eller missvisande

Kyrkoledare kan lära av relationen mellan politiker och politiska journalister. På de stora redaktionerna finns reportrar som har direktkontakt med centrala makthavare – inte bara för att få officiella citat, utan också för att ta del av bakgrundsinformation, förklaringar och sammanhang. I utbyte förväntar politikerna inte att journalisterna ska ge upp sitt kritiska uppdrag eller avstå att skriva om det inträffar någon skandal. Men de vet att de genom att prata med journalister har en betydligt större chans att kunna skapa en bredare förståelse och ge sin ge sin bild av vad som sker.

I den relationen finns ett ömsesidigt förtroende – men också en respekt för journalistikens roll och integritet.

Det här är något kyrkorna borde ta lärdom av. Fria medier är inget att frukta eller försöka gömma sig för. Att möta journalistik med misstänksamhet och tystnad är inte bara osympatiskt, utan också kontraproduktivt. Det både mer sympatiskt och strategiskt att göra sig tillgänglig, gå i dialog och svara så ärligt man bara kan på pressens frågor. I slutändan handlar det inte bara om respekt för journalisterna, utan för den breda allmänhet som läser och tar del av tidningar och andra medier.