Myten om det hedniska Halloween

Det är kristet att spöka ut sig och tigga godis

I skiftet mellan oktober och november firas Halloween och Allhelgona. Båda handlar om döden och de avlidna – men dagarnas karaktär skiljer sig åt.

Halloween, som firas den 31 oktober, är karnevalsliknande med maskerad, bus-eller-godis och fester. Allhelgona, däremot, har en mer stillsam, vördnadsfull prägel.

Ett sätt att förklara denna skillnad har varit att hävda att Halloween är en fest för de döda med urgamla, hedniska rötter. Högtiden sägs gå tillbaka till det keltiska nyåret Samhain. När kyrkan kom till Storbritannien och insåg att folket där ville fira de döda på hösten, gav den dem i stället Allhelgona.

Men hedendomen lät sig inte besegras så lätt, utan levde kvar som en slags förfest till Allhelgona – komplett med hedniska praktiker och föreställningar!

Just så förklaras det på Library of Congress blogg:

“The Halloween holiday has its roots in the ancient Celtic festival of Samhain, a pagan religious celebration to welcome the harvest at the end of summer, when people would light bonfires and wear costumes to ward off ghosts. In the eighth century, Pope Gregory III designated November 1 as a time to honor saints. Soon after, All Saints Day came to incorporate some of the traditions of Samhain.”

Hedniskt önsketänkande om Halloween

Det här är en vanlig föreställning. Historikern Robert A. Davis konstaterar att uppfattningen om att Halloween representerar “ett ytligt kristnande av en i grunden hednisk högtid är så djupt rotad i den allmänna föreställningen att den är nästintill omöjlig att ifrågasätta”. Den springer ur 1900-talets etnografiska folklivsforskning, sprids varje år av media och granskas mycket sällan.¹

Men vad säger de historiska källorna, egentligen? Det är sant att det fanns en förkristen festival vid namn Samhain som firades kring 1 november på Irland. Men det finns inga källor som tyder på att denna fest innehöll de inslag som man har kommit att betrakta som Halloween-festens hedniska dimensioner: vördnaden för de döda eller en idé om att gränsen mellan levande och döda är särskilt tunn denna natt.

Det finns inte heller något som tyder på att denna fest fungerade som det keltiska nyåret. Det firades snarare vid vintersolståndet.

Föreställningarna om Samhain som ett förkristet Halloween spreds av skickliga men opålitliga sagoberättare på 1600-talet: “the notorious seventeenth century fraudster Jeffrey Keating”, skriver en forskare som knappt kan dölja sin irritation. Idén plockades upp av etnografer i början av 1900-talet. Inte minst av James Frazer i sin enormt inflytelserika men djupt tendentiösa bok The Golden Bough.

Men granskar man underlaget finner man snart att det inte håller för vetenskaplig granskning. Faktum är att den äldsta, förkristna keltiska kalender som har hittats inte ens nämner Samhain som högtid. Historikern Ronald Hutton, expert på det hedniska England, skriver:

“It must be concluded, that the medieval records furnish no evidence that 1 November was a major pan-Celtic festival, and none of religious ceremonies [associated with Halloween] even where it was observed”

Robert Davis fyller i: “Almost every feature of the pagan explanation of Halloween evaporates in the face of detailed inspection of the various textual sources.”

Ronald Hutton: Känslan är att han vet allt som är värt att veta om det förkristna England

Sökandet efter Halloweens förkristna rötter speglar en strävan att rota europeisk kultur i en hedendom som man föreställer sig är mer feminin och mindre förtryckande än den “patriarkala kyrkan”. En naturreligion med druider och häxor, som kyrkan förföljt men som ändå lever kvar, subversivt, i högtider som Halloween.

Att dessa teorier blivit så populära har inte bara att göra med önsketänkandet hos intellektuella i väst. Det beror också på att de knöt an till Wicca-rörelsen, som mobiliserade aktivt för att sprida dem. Så fick dessa idéer ett gäng villiga missionärer.

I just denna kamp fann de dessutom en oväntad allierad: Evangelikala kristna i USA. Med öppna armar välkomnade de budskapet att Halloween, med sina demoner och spöken, var en hednisk rit. Det passade inte deras kristendomsform, och de var tacksamma över att kunna fördöma den och förbjuda sina barn att gå ut för trick-or-treat.

Statistik visar att en tredjedel av amerikanerna är skeptiska till Halloween för att de uppfattar högtiden som hednisk

Historieskrivning är aldrig oskyldig. Den har skördat många offer genom åren, och i det här fallet också berövat otaliga barn enorma mängder godis!

Men om Halloween inte springer ur det keltiska nyåret, var finns då rötterna? Det finns ingen anledning att gå över ån efter vatten. Helgondagar har firats i kyrkan sedan 100-talet. Den är tidigt omvittnad i Polykarpos martyrium, där det berättas att man går till martyrernas gravar på deras dödsdagar.

Efter en tid växte det fram en dag som förenade firandet av alla de heliga: martyrer samt både kända och okända helgon. Detta skedde först i tyska stift på 800-talet, där Samhain var helt okänt. År 835 ratificerades helgdagen Alla helgons dag av påven Gregorius IV och förlades till den 1 november. Under 1000-talet kompletterades denna fest med ett firande av avlidna kristna som inte helgonförklarats – den dag som numera kallas “Alla själars dag” och som infaller den 2 november.

Halloween är helt enkelt “aftonen” före denna stora helgdag. Den har samma relation till Allhelgona som julafton har till juldagen – och i Sverige vet vi mycket väl att firandet av stora helger ofta inleds redan på aftonen. Detta hörs också på namnet: Halloween kommer från All Hallows’ Eve, alltså Alla helgons afton: kvällen före All Saints’ Day den 1 november.

Tända gravljus under Allhelgona

Under medeltiden utvecklades en rad bruk som vi känner igen i dagens Halloween-firande. Människor gick utklädda och tiggde soul cakes i utbyte mot böner för de döda, en sed som senare utvecklades till det moderna trick-or-treat. Man tände ljus på gravar och höll vakor på kyrkogårdarna.

Tron på spöken var utbredd under medeltiden. Ett skäl till att man klädde ut sig denna dag, då hinnan mellan levande och döda var tunn, var att man ville dölja sin identitet för dessa vandrande själar.

Poängen här är inte att det inte kan finnas några övervintrade hedniska spår i firandet av Halloween världen över – det gör det säkert. Men idén om att Halloween är en hednisk fest bygger både på en idealisering av ett förkristet förflutet. På en föreställning om att den medeltida kristendomen är en städad och prydlig religion, utan utrymme för karnevaler och kaos.

Så är det inte: stora, röriga och folkliga fester med subversiva inslag är en del av den kristna historien. Kanske stöter det ett och annat evangelikalt sinnelag, som vill ha en mer prydlig kyrka – men historien tar inte hänsyn till våra känslor!

Med det önskar jag er därför både en välsignad Halloween och en god Allhelgona!

Vit Rök är en substack om religion och dess påverkan på politik, kultur och samhälle. Den drivs av Joel Halldorf – professor i kyrkohistoria, författare och skribent. Texterna ligger öppna men om du har möjlighet får du gärna stötta arbetet genom att teckna en betald prenumeration till priset av en kopp kaffe i månaden! Och tipsa gärna andra som du tror kan vara intresserade om Vit Rök!

1. Robert A. Davis, “Escaping through Flames: Halloween as a Christian Festival”, s 28-29.