Mitt Knausgård-scoop!

Augustinus betydelse för Skandinaviens viktigaste författare

“Detta är Augustinus rakt av”, skrev jag till Victor Malm – min redaktör på Expressen – efter att ha läst några sidor ur Karl Ove Knausgårds senaste roman Arendal. Den handlar om tiden, vilket är ett berömt tema hos Augustinus.

Jag recenserade Arendal i Expressen i går – mitt förslag var att texten skulle ha rubriken “Knausgård är en ockult Augustinus”, men redaktörerna valde i stället att fokusera på Djävulen! (Inte mig emot, egentligen!)

Knausgård är en unik författare. Till att börja med för att han är så läst. I dag förväntar sig ingen, inte ens i kulturkretsar, att man ska ha läst en ny roman, hur omtalad den än är. Det anses mer märkligt om man inte har sett senaste säsongen av White Lotus. Men Knausgård är ett undantag. Honom har “alla” läst – och om man inte gjort det ligger man lågt.

En vän tog tunnelbanan till jobbet i veckan och rapporterade att han sett tre personer sitta hukade över Arendal.

Det andra som är speciellt med Knausgård är att hans projekt är så teologiskt. Som uppvuxen i det norska bibelbältet och medlem i norska bibelöversättningskommissionen har det religiösa språket länge legat nära till hands för honom – se till exempel denna utmärkta artikel om detta, av den norske kritikern Tom Egil Hverven.

Men i Morgonstjernan-böckerna dyker han rakt in. De handlar om metafysik – hur tillvaron i grunden är beskaffad – och sajten morgonstjernan.no (som var uppe så sent som igår, men nu ligger nere?) listar litteratur som inspirerat projektet. Här återfinns kyrkofäderna Irenaeus och Dionysios Areopagiten, tillsammans med samtida utläggare: patristikern Denys Turner och den ortodoxe teologen John Chryssavgis.

Men hur är det då med Augustinus? Ja, se själva – det här var den sida jag skickade över till Victor.

Arendal av Karl Ove Knausgård, sidan 17

Det var ett spontant DM efter att jag precis börjat läsa, men intuitionen var, visade det sig, riktig. Syvert, bokens huvudperson, brottas med precis de frågorna som sysselsätter Augustinus i den berömda 11:e boken av Bekännelser.

Syvert konstaterar att han hela sitt liv har varit “mer än vanligt upptagen av vilket slags fenomen tiden egentligen var, och vår relation till den”. Framför allt funderar han på relationen mellan de tre tiderna: dåtid, nutid och framtid. Den tid som flytt finns ju inte längre, och den som kommer har ännu inte blivit till. Allt vi har är nuet. Samtidigt finns det förflutna i form av minnen, och framtiden genom våra förhoppningar.

Hur går det där ihop, egentligen?

Knausgård har en förmåga att skriva fram vardagens mystika kvaliteter. Det vara konkreta saker som en måltid eller ett mänskligt möte. Men i Arendal sker det med själva tiden: det kan verka självklart och enkelt, men när vi tänker närmare på saken inser vi vilket mysterium tiden egentligen är.

Precis så resonerar Augustinus i sina Bekännelser:

“Men vad är då tiden? Om ingen frågar mig om det, då vet jag det, om någon frågar mig och jag vill förklara det för honom, då vet jag det inte – men jag menar ändå med tillförsikt att jag vet att det inte skulle finnas någon förfluten tid om ingenting skett, inte någon framtid om ingenting följde, inte någon nutid om ingenting pågick. Hur kan då dessa båda tider – den förflutna och den kommande – finnas, när det förflutna inte längre är och det som kommer ännu inte är?

Men om nutiden alltid vore nutid, och inte övergick i förfluten tid, då skulle den inte längre vara tid, utan evighet. Om det som pågår blir tid endast genom att övergå till det som förgått, hur kan vi då säga att ens nutiden är, när skälet till att den är är att den inte längre skall vara? Säger vi då strängt taget inte att tiden är just för att den strävar efter att inte vara?” (Bekännelser XI:17)

Knausgård i kyrkan – foto Thomas Karlsson.

Knausgård och Augustinus förenas i sin förundran över tidens gång: hur den förtär nuet i en sån takt att nuet nästan inte finns. Vi säger att nuet är allt vi har, men det försvinner ju innan vi ens hunnit avsluta meningen: “Ett märkligt men obestridligt faktum var att vi såg allt som hände, efter att det hade utspelat sig”, konstaterar Knausgård. (s 19)

Det förflutna är borta – samtidigt bevaras det inom oss i form av minnen. Också detta är ett mysterium:

“Världen var nutid, jämt. Varken det förflutna eller framtiden existerade. De var ett slags fantasmagori. Med andra ord, de var något vi adderade till världen. Så de tillhörde det inre. Men de var osynliga. Även om vi skar upp det inre och lade det under mikroskopet skulle vi inte kunna se dem. Ändå hade de en existens. Jag såg Leif stå i trädgården, jag såg det rullande hjulet, jag såg ryttaren i skogsbrynet. Det var som ett slags verklighet av andra graden.” (Arendal, s 97)

Det förflutna har alltså en andlig existens. Vi är “varelser som [kan] lagra händelser” i form av “ett slags svagt kemiskt-elektroniskt eko”. (s 83)

Är inte detta rätt märkligt?

Staden Arendal i Norge – inte bara huvudort för Knausgårds senaste roman, utan också den stad som låg närmast Tromøya där han själv växte upp

Det är inte bara minnen som förundrar Augustinus och Knausgård, utan också framtiden. Arendal handlar en hel del om déjà vu, varsel och sanndrömmar. Kanske är de som minnen från framtiden, föreslår Knausgård. Om bilder från det förflutna kan bevaras inom oss, kanske vi också kan få glimtar av framtiden – särskilt när vi drömmer?

“Att det var det som hände i drömmarna. Väggen mot den andra sidan försvann, eller blev möjlig att tränga igenom, och bilderna som kom strömmande därifrån blandade sig med bilderna härifrån. Alltså inte att vi själva var på den andra sidan, vi var här, men att bilder därifrån strömmade in i oss. De döda var där, det förflutna var där – och eftersom varken de döda eller det förflutna fanns här kunde också framtiden vara där?

Det skulle förklara mycket.” (Arendal, s 177)

Augustinus följer samma spår: från minnen till det som i judisk och kristen tradition kallas profetior:

“Men hur får då själarna av dig – du som råder över din skapelse – kunskap om det som skall komma? Det har du ju låtit dina profeter få veta. På vilken väg låter du dem få veta detta? För dig är ju ingenting i framtiden. Låter du dem kanske snarare få kunskap om det som i nuet förebådar det kommande? Det som inte är kan ju ingen få kunskap om. Denna din väg övergår mitt förstånd.” (Bekännelser XI:25)

Så här kan man fortsätta, och lägga den nordafrikanske kyrkofadern jämte Skandinaviens störste författare, och se hur deras texter flätas samman.

Augustinus mediterar – kanske över tiden och evigheten?

Detta är alltså mitt scoop: I Arendal går Knausgård i dialog med Augustinus – närmare bestämt med bok nummer 11 i Bekännelser.

Jag är inte den förste som kopplar samman Knausgård och Augustinus – det gjordes fta när han skrev sin självbiografiska svit Min kamp, som jämfördes med Augustinus Bekännelser. Filosofen Martin Hägglund, beskrev då Knausgård som en slags sekulär Augustinus.

Det fick mig att fundera ett varv till. Om det nu var så att Knausgårds augustinska projekt började med Min kamp så har det ju hållit på ett tag. Först genom de sex Min kamp-böckerna, sedan med de romaner som utgör Morgonstjärnan-serien.

Hur många är de? Fem stycken hittills... Det betyder att Arendal är bok nummer 11 i Knausgårds augustinska projekt – och precis som bok 11 i Bekännelser handlar den om tiden.

Jag vet inte om detta är planerat eller en tillfällighet av samma slag som det att den första delen av Morgonstjärnan har 666 sidor: Knausgård hävdade att det var en slump, men en som gjorde honom själv förundrad!

Varför läser alla Knausgård? Jag tror det har att göra med hans förmåga att förtrolla vardagen, genom den starka närvaro som präglar texten. Det hjälper oss att se tillvarons magisk karaktär också efter att vi lagt ner boken.

Det finns ett annat citat från Augustinus, också det ur Bekännelser, som fångar detta. Det skulle skulle kunna stå som rubrik för hela Knausgårds författarskap:

“People travel to wonder at the height of the mountains,
at the huge waves of the seas,
at the long course of the rivers,
at the vast compass of the ocean,
at the circular motion of the stars,
and yet they pass by themselves without wondering.”

Här finns min recension av Arendal i Expressen, som fördjupar det ockultas betydelse hos Knausgård. Läs den gärna!

Vit Rök är en substack om religion och dess påverkan på politik, kultur och samhälle. Författare är Joel Halldorf – professor i kyrkohistoria, författare och skribent. Texterna ligger öppna men om du har möjlighet får du gärna stötta arbetet genom att teckna en betald prenumeration till priset av en kopp kaffe i månaden! Och tips gärna andra som du tror kan vara intresserade om Vit Rök!