Hur mycket mångfald tål EFK?

Vad skulle Emil Gustafson ha sagt om bråket kring Brian Zahnd?

Emil Gustafson (1862–1900), predikant inom Helgelseförbundet och en av Torpkonferens viktigaste röster

Just nu pågår det en debatt inom Evangeliska Frikyrkan om att pastorn Brian Zahnd bjudits in till samfundets årliga sommarkonferens vid Torp utanför Örebro. Zahnd är amerikan och kommer ur trosrörelsen, men har lämnat den och i stället skrivit böcker som dels gör upp med kristen nationalism, dels med den reformerta varianten av den objektiva försoningsläran.

Det är detta sista som har blivit kontroversiellt, och det kräver en kort ingress. Det finns, något förenklat, tre sätt att beskriva försoningen i den kristna historien:

1. Christus Victor: Genom sin död på korset besegrar Jesus döden.

2. Objektiv försoningslära: Jesus död gör det möjligt för Gud att förlåta mänskligheten (Anselm av Canterbury)

3. Subjektiv försoningslära: Jesus död uppenbarar Guds kärlek till mänskligheten, och väcker människans kärleksfulla gensvar. (PP Waldenström och Pierre Abélard)

Enligt Olof Edsinger representerar Zahnd en subjektiv försoningslära, medan Zahnd själv i Hemmets Väns intervju med honom ger uttryck för Christus Victor-perspektivet: “När gudomligheten träder in i döden, förstörs döden inifrån och ut”, säger han där.

Brian Zahnd: objektiv, subjektiv eller något tredje?

I stället för att en gång för alla förklara vem som har rätt i detta vill jag fundera lite kring Torpkonferensen som en plats för förkunnare med olika perspektiv. Jag kan trots allt lite om det, eftersom jag skrev min avhandling om predikanten och mystikern Emil Gustafson, som växte upp ett par kilometer från Torp och tillhörde nätverket kring konferensen i slutet av 1800-talet.

Den första Torpkonferensen hölls år 1887 och arrangerades av det nybildade Helgelseförbundet. I sina stadgar klargjorde Helgelseförbundet att de inte var någon kyrka, utan ett nätverk för kristen uppbyggelse och mission: ”Helgelseförbundet är intet kyrkosamfund utan ett osekteriskt missionssällskap, som har till uppgift att bedriva inre och yttre missionsverksamhet.” Man ville inte bidra till kyrkosplittringen genom att starta ytterligare ett samfund, och denna attityd levde kvar fram till år 1924. Då ändrades stadgarna och man blev ett traditionellt samfund.

Den ekumeniska attityd som präglade det unga Helgelseförbundet har funnits inom en rad väckelserörelser. Det överraskar kanske en del att höra det, eftersom många tänker att frikyrkorna kännetecknas av ett fokus på “den rätta läran”, och att det leder till att man startar nya samfund så fort en teologisk konflikt uppstår. Men den första väckelserörelsen, pietismen, uppstod inte för att man ville slå vakt om renlärigheten, tvärtom: det man reagerade på var att de lutherska kyrkorna var allt för fixerade vid läran. De hade, sa man, helt glömde bort livet med Jesus.

“Vi kunna möta bröder, som i vissa bibliska frågor hava helt andra uppfattningar än vi, men vi kunna icke hjälpa, att våra hjärtan klappa dem till mötes” – Lewi Pethrus

Det finns, kan man säga, två strömmar inom frikyrkligheten. Den första betonar hjärtat, den personliga relationen med Jesus, och är beredd att se bortom läroskillnader om man upplever att det finns en hjärtats enhet. Den andra, som växte fram senare, betonar läran. Den är mer kognitiv och ger så småningom upphov till fundamentalismens fokus på renlärighet.

Jag mötte båda typerna i den pingstförsamling där jag växte upp. Där fanns både de som bara räknade dem som delade egna deras uppfattningar som “sanna kristna”, medan en andra kunde säga om kristna i olika samfund: “De älskar Jesus, och det är viktigast.”

Helgelseförbundet och Emil Gustafson tillhörde den andra linjen, och ville bygga kristen enhet på erfarenheten av gudsgemenskap. Och han var inte ensam – även den tidiga pingstväckelsen präglades av detta perspektiv. Lewi Pethrus återkom ofta till att erfarenheten av den helige Ande skapade band som relativiserade läroskillnader. Så här skrev Pethrus på 1910-talet:

“Innan Anden faller över oss, hava vi knappast en aning om, vad den sanna brödrakärleken är. Men genom denna erfarenhet tänder Gud en underbar kärlek i våra hjärtan till alla, som äro födda av honom. Vi kunna möta bröder, som i vissa bibliska frågor hava helt andra uppfattningar än vi, men vi kunna icke hjälpa, att våra hjärtan klappa dem till mötes.”

Emil Gustafson och kretsen kring Torp betonade att tron handlade om liv, hjärta och erfarenhet – inte lära och teori: “Kristendomen är icke åskådning, utan lif”, skrev Gustafson.

“Hur lite de tänka på ’ren lära’ och ’biblisk församlingsordning;’ men huru mycket de lefva andliga lif.” – Emil Gustafson

En fixering vid läran var, menade han, ett tecken på att det andliga livet stelnat. Lärostrider finns ju inte, skrev han, hos de nyomvända, för där vibrerade livet. Det dök upp först hos äldre, trötta kristna. När Gustafson beskrev sina första år som kristen i Swenska Posten mindes han hur “Jakob omfamnade Esau” under de åren – en bild för att kristna syskon förenades över gränserna och grävde ner stridsyxan:

“Det war – jag mins det wäl – det war en lycklig tid, men den är icke nu. Lifwets ande jublade öfwer enfaldiga själar, som lefde i Gud. Det war som en änglasyn. Jakob omfamnade Esau under gråt och de förenades till en själ. På den tiden förstod man ej så mycket, men älskade så mycket mer. […] War du med på de nyomwändas möte? Jag måste säga, det war en oförgätlig stund. Och hur lite de tänka på ’ren lära’ och ’biblisk församlingsordning;’ men huru mycket de lefva andliga lif.”

Att kristendomen splittrats i ett antal kyrkosamfund var olyckligt, men kunde bli till välsignelse – om man var redo att lyssna till varandra för att ta till sig av bredden. I en privat dagboksanteckning från 1896 skriver Gustafson om vikten av att höra olika förkunnare, för att låta sitt andliga liv berikas av mångfalden. Men det kräver, insåg han, en modig ledning som vågar släppa lite på tyglarna:

“I allmänhet är det så, att hvarje samfund har sig anförtrott af Gud en särskild sanning och de hafva samlat lärjungar omkring ljuset. Att så hårdt inskränka sig till sitt eget samfund, att man aldrig går öfver andras tröskel eller hör andra predikanter än sina egna är hemmande för lifvets fria utveckling och gör en kristen ensidig och trångbröstad. Ack, att vi finge släppa fåren tillsammans och vi slapp den der fårkätten, hvars rörelse bestämmes af en mindre frigjord styrelse.”

Vad skulle Gustafson tycka om EFK:s beslut att bjuda Brian Zahnd till hans älskade Torpkonferens? Om han personligen skulle hålla med Zahnd eller inte är svårt att säga – men att det kristna livet berikas om man hör förkunnare från olika håll som “predikar Jesus”, det var självklart för Gustafson.

Kyrkliga lärostrider såg han som tecken på att tron stelnat till ett teoretiskt program, där läran blivit viktigare än livet i Kristus. När det skett kunde modet att släppa andra över tröskeln vara en väg till både enhet och fördjupning.