Vad står Håkan Hellströms Frälsis-uniform för?
En hundraårig resa från hånad till hyllad
Håkan Hellström har fyllt Ullevi med musik och publik de senaste veckorna, och i går uppträdde han för sista gången. Precis som under de andra kvällarna öppnade han genom att vandra in på scenen iklädd Frälsningsarméns uniform. I släptåg hade han ett storband i samma mundering.
Recensenterna är hänförda – Expressens Anders Dahlbom delade ut fem getingar, och betraktar greppet med uniformen som särskilt kreativt:
“Men en sak är sig lik med Håkan då och nu: viljan att musikaliskt åka ut på nya vägar. Som i dag, när han valsar in på en lång scentunga med Frälsningsarmén i släptåg på blås, som en second line i New Orleans.”
Det är en fascinerande resa för en uniform som en gång var föremål för hån och drift, inte minst från landets tidningar och trendkänsliga medelklass.
Frälsningsarmén bildades i East End, London, år 1865 av makarna William och Catherine Booth. De ville nå samhällets olycksbarn med evangeliet, och valde efter några år att organisera sig som en armé av frälsningssoldater, officerare och en general i toppen – samtliga iklädda uniformer.
Det var Elijah Cadman som kom på idén med uniformen. När han var barn hade hans pappa deporterats till Australien för sina brott. Själv drack han sig berusad regelbundet från 6 års ålder. När han var 21 gick han till ett torgmöte för att häckla predikanten – men blev i stället omvänd. Han kunde inte läsa Bibeln, men hans hustrun lärde honom och så småningom gick de med i Frälsningsarmén, där han blev predikant. År 1878 lanserade han förslaget med följande motivering: “I would like to wear a suit of clothes that would let everyone know I meant war to the teeth and salvation for the world.”
Uniformen hade många funktioner. Den var tydlig och visuell, och gjorde varje soldat till en reklampelare för Frälsningsarmén. Men den signalerade också vissa särskilda egenskaper: offensivlusta, organisation, auktoritet och självkontroll – typiska armédygder.
Det speciella med detta var att Frälsningsarmén både riktade sig till och bestod av enkla, fattiga människor ur lägre arbetarklass. Sådana skulle, enligt tidens seder, klä sig blygsamt och nedtonat. Som historikern Pamela J. Walker skriver:
“Uniformen, med sin militäriska stil, förmedlade en auktoritativ professionalitet som gav dessa arbetarkvinnor en distinkt närvaro i sina lokalsamhällen. En kvinna mindes att hon, när hon satte på sig sin första hätta, kände sig ‘lite speciell’ och tänkte att hon måste ‘leva upp till hur jag ser ut i min hätta och göra något extraordinärt.’ Men hon fruktade också det hån hon visste att hon skulle möta.” (Ur Pulling the Devils Kingdom Down, s 116. Min översättning.)
Och hånade blev de – i synnerhet kvinnorna. Att Frälsningsarmén lät både fattiga och kvinnor predika, och dessutom klä sig i uniform, var något oerhört. År 1890 skrev liberala, kulturradikala Dagens Nyheter om några Frälsningssoldater:
“Dessa soldater utgjorde verkligen inga paradsoldater. Skevbenta, raggiga och krokiga utgjorde de i sanning inget material för en värnpliktsarmé; deras blotta utseende väckte vämjelse och leda.”
Frälsningsarmén var den punkt där den urbana medelklassens klassförakt och religionsfientlighet korsades. I rörelsens egen tidning, Stridsropet, reflekterade en av Frälsningarméns soldater över detta i en artikel från 1882:
“Hvarför bären i Uniform? Är en vanlig fråga så väl från de ogudaktiga som från de kristna. Utan tvivel beräkna vi att vår uniform ska tilldraga sig till de fattiga arbetarklassernas blickar, även om den må väcka avsmak hos de mera bildade; men vårt verk är bland de låga, och därför leva vi för dem och rätta oss efter deras smak.”
Uniformen imponerade på arbetarna, som såg den som ett uttryck för självrespekt och styrka. “De bildade”, däremot, föraktade den som ett försök av “raggiga och krokiga” att göra sig till. Men Frälsningsarmén ignorerade deras förakt, eftersom deras kallelse var just till de som Dagens Nyheter kallade för “vämjeliga”.
“Vårt verk är bland de låga, och därför leva vi för dem och rätta oss efter deras smak.”
För detta vann de respekt – även om det tog tid. “Stor och stark går till Folkets park, liten och klen går till Frälsningarmén” hette det långt in på 1900-talet.
När Sveriges popkung Håkan Hellström vandrar in på Ullevi iklädd Frälsnignsarméns uniform är det ett tecken på att tiderna förändrats. Det visar att en rörelse som en gång var föraktad och bespottad nu har vunnit hela samhällets – inklusive den trendkänsliga medelklassens – respekt. Och de har gjort de utan att försöka; ja, faktum är att de gjort just för att de inte har försökt. De har hållit kursen och fortsatt det arbete för de fattiga och utslagna som de drog igång för 160 år sedan
Till och med människor som inte delar deras övertygelse i övrigt blir imponerade av en sådan hängivenhet. Som Håkan Hellström sjunger under kvällen:
Har gått på knä så många år i den här staden
Men jag svär att jag hörde Frälsningsarmén
sjunga om att lämna allt bakom sig
PS: Titeln på Håkans Hellströms konsert var för övrigt “Tro och tvivel” och han gick ut efter att gatusångaren Håkan Hägg värmt upp tillsammans med pastorn Eva Erlandsson.
PPS: Här nedan är två 1800-talestexter från Dagens Nyheter med den lätt sarkastiska ton som kännetecknade svensk medias rapportering om rörelsen på den tiden. Notera att nyhetsvärdet inte verkar skyhögt – men tidningar på den tiden ägnade sig ofta åt att berätta anekdoter som förstärkte läsarnas världsbild, inte minst deras bild av andra
Satt framför några unga Håkan-fans som var entusiastiska över uniformen, men när ena killen frågade sin kompis vad Frälsningsarmén var för något så blev svaret att ”jag tror att de har med religion att göra, att de är kristna på något sätt.” Min man hindrade mig från att vända mig om och dela lite kyrkohistorisk kunskap. 😁
Tack. Så intressant både om Frälsis (sagt med stor kärlek) och hur de bemöttes.