Fem principer för en kristen migrationsdebatt

När teologin tar plats i politiken sker det inte godtyckligt

Det verkar som att vi äntligen är på väg att få en debatt om den hjärtlösa svenska migrationspolitiken.

I Dagens Nyheter skriver författaren Niklas Rådström att han skäms över att ha politiker som säger sig bekämpa gängkriminalitet genom att utvisa välintegrerade, hårt arbetande undersköterskor som bott i Sverige i över ett decennium:

“I dag finns på riksnivå i stort sett inget politiskt motstånd mot denna för varje klartänkande människa fullständigt bisarra hantering. I någon sorts populistisk konformism agerar riksdagspartierna som ett knattelag i fotboll: alla springer i en klunga på samma boll, ingen tycks överblicka vart spelet egentligen leder. Det är en politik som dirigeras av politikens mobbare med bakgrund i rasistiskt främlingsfientliga grupper och som alla andra partier tills för bara några år sedan svor aldrig skulle ges något inflytande.”

I samma tidning ställer Martin Modéus frågan om man kan vara kristen och nationalist. Han konstaterar att kärleken till ett land eller en plats är en god sak, men att ”den kristna teologin spjärnar emot när man försöker skriva in den i nationalismens berättelse”.

När religion och politik möts

Strax före nyår publicerades också ett öppet brev från Sveriges frikyrkliga till den moderate migrationsministern. I det vädjade man till regeringen om att lägga om den nuvarande, hårda migrationspolitiken: att inte dra tillbaka utfärdade uppehållstillstånd och att återinföra permanenta uppehållstillstånd.

Bakom initiativet står Baptistiska Arbetareföreningen. I nuläget har brevet samlat nästan 4 000 underskrifter – inklusive flera samfundsledare. (Här finns brevet, om någon missat det!)

Den teologiska aspekten av den här diskussionen är intressant, eftersom idén om ett “kristet väst” har blivit ett slagord en hårdför migrationspolitik i både Europa och USA. När sådana här diskussioner uppstår dyker det dessutom alltid upp personer som menar att kyrkan inte ska lägga sig i politiska frågor, utan hålla sig till evangeliet.

Men som jag tidigare påpekat: I evangelierna säger Jesus själv till sina lärjungar att de ska ta emot flyktingen.

Det betyder inte att frågan om flyktingpolitik i en modern värld är enkel. Det handlar om avvägningar mellan ideal och verklighet, och exakta regler och nivåer är något som behöver diskuteras. Man kan landa lite olika, men det betyder inte att diskussionen ur teologisk synpunkt är godtycklig. Det finns några principer som en migrationspolitik som gör anspråk på att bottna i den kristna tron behöver ta hänsyn till.

Johan Forssell, migrationsminister

Nyligen gav teologerna Barnabas Aspray och David Elcott ut boken On the Significance of Religion in Immigration Policy. Där klargör de vilka teologiska principer som kristna och kyrkor som diskuterar migration behöver förhålla sig till. (Boken är publicerad som Open Access och finns tillgänglig här för den som vill läsa.)

Teologiska diskussioner handlar inte om att kasta bibelord på varandra utan – som redan Thomas av Aquino konstaterade – om att identifiera axiom och sedan resonera utifrån dem. Aspray och Elcott lyfter fram fem grundläggande kristna principer som de menar är konstanta och gemensamma i alla kristna traditioner – även om alla inte tillämpar dem på samma sätt:

1. Alla människor är skapade till Guds avbild. Den mest grundläggande principen är föreställningen om imago Dei: att varje människa, oavsett bakgrund, status eller livsval, bär Guds avbild och därmed en okränkbar värdighet. Denna idé har tolkats på olika sätt genom historien, men den har varit ett starkt argument för mänsklig jämlikhet och i förlängningen mänskliga rättigheter under hela 1900-talet.

2. Solidaritet med de mest utsatta. Kristendomen betonar att människan har ett särskilt ansvar för fattiga och marginaliserade människor: sjuka, förföljda, hemlösa, ofödda – och migranter, särskilt de som flyr från krig och förtryck. Denna solidaritet är ovillkorlig och handlar inte om vem som ”förtjänar” hjälp, utan om konkret omsorg, socialt stöd och politiskt arbete för ett mer rättvist samhälle.

3. Ett himmelskt medborgarskap. Enligt kristen teologi är den troendes yttersta tillhörighet inte nationell utan andlig. Medborgarskapet är i första hand ”i himlen”, vilket relativiserar nation, etnicitet och kulturell identitet. Det innebär inte att nationen och andra tillhörigheter förnekas – men de kan aldrig göras absoluta eller överordnade den gemenskap som kyrkan utgör.

4. Lag och ordning ska (oftast) respekteras. Kristendomen uppmuntrar till lydnad av världsliga myndigheter, förutom när sådan underkastelse kolliderar med plikten gentemot Gud och nästankärleken. Men kristna får inte lättsinnigt eller utifrån personliga nycker bortse från sitt lands lagar, utan bara göra det när extrema situationer kräver det.

5. Ett ordnat ansvar – ordo amoris. De flesta kristna traditioner utgår från att det finns en slags ”kärlekens ordning”, där ansvaret är störst för dem som står oss närmast: familj, lokalsamhälle, nation. Men den här principen får inte användas för att fly undan sitt ansvar för medmänniskan – för samtidigt gäller att omsorgen om de utsatta har en särskid tyngd.

Tillsammans bildar dessa principer inte ett entydigt migrationspolitiskt program, men de identifierar en slags inriktning – men också några spänningsytor. Människovärdet är centralt, liksom kärleken till den utsatte – samtidigt som nation och grupptillhörighet relativiseras. Men regler och en slags realism behövs också.

Den heliga familjen som migranter på flykt. Ikon av Kelly Latimore Icons

Jag tycker det är en bra sammanfattning av principer som jag känner igen från debatten, och det kan vara en bra grund för att reflektera kring var man själv landar – och kanske för att förstå andras argumentation.

Aspray och Elcott konstaterar också att den mest rabiata religiösa invandringskritiken sällan förekommer bland särskilt kyrkligt aktiva. De undersöker inte bara de teologiska argumenten utan också hur de har levts ut i olika delar av Europa, och kommer till följande slutsats:

“När kristendom i första hand förstås som en nationell identitet tenderar invandringspolitiken att vara fientlig mot främlingar från andra religiösa traditioner. Denna fientlighet beror på att man försöker bevara en så stor överlappning som möjligt mellan religiös tillhörighet och nationell identitet.

De som främst förstår sin kristendom som ett åtagande till en uppsättning trosföreställningar och praktiker tenderar däremot att i den kristna läran se en uppmaning att välkomna och skydda främlingen – och de handlar också ofta i enlighet med denna undervisning.”

Vit Rök är en Substack om religion och dess påverkan på politik, kultur och samhälle. Den drivs av Joel Halldorf – professor i kyrkohistoria, författare och skribent. Texterna ligger öppna men om du har möjlighet får du gärna stötta arbetet genom att teckna en betald prenumeration till priset av en kopp kaffe i månaden! Och tipsa gärna andra som du tror kan vara intresserade om Vit Rök!