Den postsekulära kulturministern
Om mötet med Parisa Liljestrand
Häromdagen träffade jag kulturministern Parisa Liljestrand för ett personligt samtal om tro och religion. Jag vet inte hur många svenska politiker som skulle vilja – eller kunna – föra ett sådant samtal, men när Parisas pressekreterare avbröt oss, kände vi båda att vi hade kunnat fortsätta några timmar till.
Glimtar av Parisa Liljestrands andliga intresse har skymtat fram här och var i andra intervjuer och jag hade gjort min research. Men det var mycket som var nytt.
Jag visste till exempel inte att hon som student rest till Latinamerika för att undersöka den frambrytande pingstväckelsen. Allt hon berättade om det kom inte med i intervjun. Hon talade om pastorerna som berikade sig på sina fattiga församlingsbors bekostnad – men också om kraften i pingstväckelsen, och hur den förmådde förändra vanliga människors liv.
I artikeln kallar jag henne “Sveriges första postsekulära minister”. Begreppet postsekulär kommer från den tyske filosofen Jürgen Habermas. Jag har skrivit om det många gånger, men nu var det ett tag sen. Jag tog fram Gud: Återkomsten från 2018, och så här skrev jag då:
“Jag menar att Sverige håller på att utvecklas till ett postsekulärt samhälle, det vill säga ett samhälle där det sekulära inte längre är norm. Kyrkor och samfund är minoriteter – men de är minoriteter som är här för att stanna, vilket ställer krav på såväl politiker som vanliga medborgare. Därför kan man inte längre ignorera religionerna i hopp om att de snart ska försvinna. De måste hanteras med kompetens, ett mått av tålamod och en förmåga till självreflektion.”
En egen erfarenhet är en bra grund för en sådan kompetens och tålamod, och Liljestrand har en resa som gjort att hon har erfarenheter från väldigt många olika religioner.
Det började med att familjen flydde från mullornas Iran till Sverige. Men trots den erfarenheten letar hon upp religiösa platser så snart hon kommer till Sverige: hon går i söndagsskolan i pingstförsamlingen i Vallentuna, vill konfirmera sig i Svenska kyrkan, “experimenterar” med religion i tonåren, utbildar sig till religionslärare – och i dag berättar hon att hon känner sig lika hemma i en kyrka som i en moské.
Jag hade med mig två stora frågor till vårt samtal: Varför ledde inte familjens negativa erfarenheter till att hon tog avstånd från Gud och religion? Och vad tänker hon om att religion, särskilt islam, har fått en sådan laddning i Sverige i dag?
Jag fick till slut svar på båda, tycker jag. Här finns intervjun att läsa!
Vit Rök är en substack om religion och dess påverkan på politik, kultur och samhälle. Den drivs av Joel Halldorf – professor i kyrkohistoria, författare och skribent. Texterna ligger öppna men om du har möjlighet får du gärna stötta arbetet genom att teckna en betald prenumeration till priset av en kopp kaffe i månaden! Och tipsa gärna andra som du tror kan vara intresserade om Vit Rök!
Tack. Det var värdefullt!