Biskopar och kyrkoledare kritiserar Sveriges migrationspolitik
KD menar att Bibeln inte ger någon vägledning – men frikyrkorna, Svenska kyrkan och Katolska kyrkan tycker annorlunda
Det är snart en månad sedan biskop Andreas Holmberg debatterade migrationspolitik med prästen och KD-politikern Hans Eklind i SVT:s Aktuellt.
Han var en av de första biskoparna som kritiserade Sveriges migrationspolitik, och möttes då av invändningen att den “strama politiken” var ett uttryck för “kristet samhällsansvar” Men nu har allt fler kyrkoledare kommenterat – och det är tydligt att kyrkorna själva har en annan syn på frågan om de deportationerna vi nu ser är förenliga med Jesu budskap.
Det är av betydelse att det inte bara är biskopar i Svenska kyrkan som hörs, utan även den katolska kyrkans biskop Anders Arborelius och frikyrkliga kyrkoledare. Det visar att kritiken förenar alla kyrkor i Sverige, och inte beror på att just Svenska kyrkan skulle ha en särskild politisk profil.
Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift, var en av de första som skrev om detta på debattplats. Det skedde i Aftonbladet och han tog särskilt sikte på idén om att det var “kristet” att skicka ut folk på det här sättet:
“Det finns en berättelse som har blivit självgående i vårt land, den som med ytlig självklarhet kopplar samman migration och brottslighet. Med suddiga hänvisningar till uttryck som ‘stram migrationspolitik’ och ‘stor integrationsskuld’ argumenterar annars förnuftiga politiker för beslut som inte kan beskrivas som något annat än inhumana. Ett riktigt lågvattenmärke i debatten är att den förda politiken skulle vara resultatet av ett kristet samhällsansvar. Hur långt ska detta få gå?
Försök inte få mig att tro att detta handlar om migration, för de som berörs är redan här. Och det handlar inte heller om integration, för de som drabbas är redan väl integrerade i det svenska samhället. Det som händer kan inte beskrivas som något annat än deportation av människor. Och mot sådant är det rimligt och rätt att många protesterar.”
Den katolska kyrkans biskop Anders Arborelius knöt an till både påve Franciskus och påve Leo när han skrev om detta i Katolskt Magasin. Arborelius poäng är att politiken måste balansera realism och humanism – men att den humanistiska aspekten nu har hamnat i skymundan, och det är kyrkan uppdrag att påminna politikerna om den:
“I evangeliet ser vi vilka kategorier människor som mest behövde Jesu kärlek: spetälska, fattiga, syndare av alla slag. I varje tid och miljö brukar det finnas en grupp människor som är mest utsatta och i behov av Jesu kärlek. När det gäller vår samtid kan vi konstatera – om vi är någorlunda klarsynta – att det är dessa stora grupper migranter som vädjar om vår hjälp. Både i Europa och Nordamerika är det tydligt att det finns otaliga människor som vill komma till oss.
I vår globala tid förflyttar sig människor mellan länder hela tiden. I och för sig är det ingenting nytt. Vi ser detsamma i hela Israels historia. Samtidigt inser vi att det aldrig är helt lätt att hantera dessa stora folkvandringar. För oss kristna är det en helig och profetisk uppgift att försöka hitta ett sätt som står i överensstämmelse med evangeliet och som samtidigt är realistiskt och möjligt att genomföra. Just nu ser vi att den rika delen av världen stänger sina gränser mer och mer för migranter. Tidigare fanns det större öppenhet i många länder, även om den ibland väckte motstånd från mer nationalistiskt håll.
Påven Franciskus uppmanade oss ständigt till gästfrihet och välkomnande av migranter. Hans besök på Lesbos och Lampedusa fick en profetisk genomslagskraft. Kyrkan skall vara ett ”fältsjukhus”. När vår nordiska vallfärd under jubelåret fick möta Franciskus kort före hans död, framförde han sin tacksamhet för att man tagit emot så många flyktingar från Latinamerika. Jag ville inte göra honom besviken och berättade inte att det numer är slut med detta välkomnande av flyktingar.
Påven Franciskus brukade säga att vi skall bygga broar i stället för murar. Men just nu är det murar som byggs i många så kallade kristna länder. Därför blir kyrkans röst och budskap allt viktigare. Påve Leo fortsätter att ständigt påminna vår värld om detta, inte minst när det gäller det land där han föddes och växte upp.
Samtidigt vet vi att det inte alltid är lätt att få gehör för en mer generös och evangeliskt präglad syn på migration. Situationen är dessutom olikartad i varje land. Men en sak är säker: Som kristna är vi kallade att efterfölja Jesus i hans kärlek till de mest utsatta, vilka de än är och varifrån de än kommer.”
Härnösands stifts biskop Teresia Boström säger till Sundsvalls-Tidningen att hon är orolig för det hårdnande samhällsklimatet och “känner förtvivlan över hur vi splittrar familjer”.
Skara stifts biskop Ulrica Fritzon och Thea Westermark har skrivit en artikel där de påminde om att Sverige skrivit under barnkonventionens och dess krav på att se till barnens bästa:
“Tonåringar som riskerar utvisning är inte symboler i en migrationsdebatt. De är unga människor i en avgörande fas av livet. De har lärt sig språket, funnit sin plats i skolan, på fotbollsplanen och i kompisgänget. De har format sina framtidsplaner här – utbildning, yrkesdrömmar, relationer. För många är Sverige inte en tillfällig hållplats. Det är hemma.
Det handlar också om att värna vårt samhälle. Varje person som utvisas är en unik person med erfarenheter, utbildning, ambitioner och drivkraft. När någon utvisas är det därför inte bara en förkrossande förlust för människorna runt omkring – det är också en betydande förlust för Sverige.
Det finns dessutom ett bredare samhällsansvar. När klasskamrater ser sin vän utvisas trots år av anpassning och ansträngning – vad lär vi dem då? Att tillhörighet är villkorad. Att trygghet är tillfälligt. Att lagens ord väger tyngre än barnets liv.”
Slutligen skrev ärkebiskop Martin Modéus en krönika om detta i Dagens Industri och formulerades sig också så här på Facebook häromdagen:
“I en tid då migrationsfrågan präglas av hårda ord och förenklade bilder behöver vi hålla fast vid det som är grundläggande: varje människa bär ett okränkbart värde, och vårt gemensamma ansvar är att värna det – i samtal, i beslut och i handling. Därför är det viktigt att alla, oavsett politisk inriktning, tar de mänskliga konsekvenserna av lagförslag och politiska vägval på allvar.
När regler och förslag slår orimligt hårt mot enskilda människor har det blivit tydligt att gränsen har passerats för det som många i vårt land anser som rimligt. Så ser det ut nu, i ett antal regler och förslag inom migrationsområdet.
Flera röster, över partipolitikens vanliga gränser, säger nu detsamma och markerar att lagstiftningen behöver ses över. Förhoppningsvis är detta ett tecken på att debatten börjar nyanseras. Och det är ett styrketecken när politiker kan ompröva, justera och lära av erfarenheter.
Detta öppnar också för att fokus kan flyttas från hur människor hålls borta till hur vi bygger ett samhälle där alla ges möjlighet att bli en del av gemenskapen – integrationsarbete borde, för alla, vara en långsiktig samhällsnytta.”
När det gäller frikyrorna så var ju pingstpastorn Christian Mölk avgörande för att dra igång debatten – dessutom var det frikyrkliga uppropet i form av ett brev till Johan Forssell också viktigt. EFK:s missionsdirektor Linalie Newman skrev under det, något hon kommenterade så här:
“Det här är en så självklar fråga för oss som kyrka, vi ska höja vår röst och påkalla politikers uppmärksamhet för de faror vi ser.”
Pingströrelsens föreståndare Pelle Hörnmark skickade med Jakob Forssmed att ta med sig ett bibelord om att visa omsorg mot invandraren till sina regeringskollegor när Forssmed gästade Pingst Pastor. Equmeniakyrkans kyrkoledare fick kritik i Sändaren för sin tystnad, och på det svarade Karin Wiborn att de har gett uttryck för sin uppfattning genom remissvar och via SKR.
Det är alltså tydligt att frikyrkorna är kritiska till migrationspolitiken – men de har inte varit lika tydliga i sin offentliga kritik som Svenska kyrkan. Det tror jag inte har med övertygelse att göra, utan att frikyrkorna har dragit sig tillbaka från det offentliga samtalet de senaste åren. Det är en bekymmersam utveckling som vi får skäl att återkomma till.
Sammantaget är bilden klar: Medan KD hävdar att Bibeln och den kristna tron inte ger någon vägledning när det gäller den svenska migrationspolitiken, har kyrkorna mangrant kritiserat denna politik. Som Expressens kulturchef Victor Malm skrev i helgen hade KD, i en normal värld, bemött denna kritik ödmjukt.
Men detta har inte varit en normal värld på mycket länge.
Vit Rök är en Substack om religion och dess påverkan på politik, kultur och samhälle. Den drivs av Joel Halldorf – professor i kyrkohistoria, författare och skribent. Texterna ligger öppna men om du har möjlighet får du gärna stötta arbetet genom att teckna en betald prenumeration till priset av en kopp kaffe i månaden! Och tipsa gärna andra som du tror kan vara intresserade om Vit Rök!
Än en gång, tack Joel! Du ser till att vi får en helhetsbild av hur svensk kristenhet reagerat på den inhumana migrationspolitiken som fortfarande drivs av Tidö-partierna. Men viss eftertanke och reflektion börjar anas🙏🏻 Ditt envetna arbete bidrar med säkerhet till detta!
Tack för denna sammanfattande redovisning.
Det är djupt beklämmande, kanske inte förvånande, att vissa företrädare för kyrkor och samfund gör repressiv, främlingsfientlig och åtskiljande politik av kristen tro. Att dessa av egen övertygelse företräder och hyllar regeringens alltmer destruktiva politik må möjligen vara hänt, men de äger inte något tolkningsföreträde i kraft av sina politiska hemvist. Därför åligger det världens kristna att markera motstånd mot detta medlöperi.
Det regeringen och SD driver är en politik som om den fortsätter kommer att leda till ett sönderfallande samhälle, en underminerad solidaritet ett alltmer ojämlikt samhälle och en raserad demokrati. Tron är en motståndshandling mot allt det som är emot människors lika värde, rätt.