Apokalyps alldeles strax?
Hur räknar man egentligen ut datumet för Jesus återkomst?
För en dryg vecka sedan utbröt en apokalyptisk hysteri på TikTok: Jesus skulle uppenbara sig i skyn den 23 september, och ta alla sanna troende till himlen. The Rapture – uppryckandet! – stod för dörren!
Hashtaggen #rapturenow genererade över 300 000 videos fram till dagen då det inte skedde... De flesta såklart skämtsamma – jag har inte kollat igenom alla, men det är så internet fungerar – men det sägs att en och annan sa upp sig från sitt jobb i förväntan på att återkomsten verkligen vara nära.
Trendens upphovsman var den sydafrikanske pastorn Joshua Mhlakela, som i en YouTube-video från i somras sa att Jesus uppenbarat sig för honom i en dröm och sagt att han skulle komma till jorden just den 23 september 2025.
Det var inte första, och säkert inte sista, gången som en domedaghysteri kring ett visst datum dyker upp. Apokalyptikerna söker tidstecken, men är själva ett tecken: en indikation på att vi lever i en tid av oro, där det kan kännas som att det enda som kan få världen på rätt kurs är ett gudomligt ingripande.
Sedan slutet av 1800-talet har apokalyptiska spekulationer varit ett viktigt inslag i den evangelikala väckelsekristendomen. Rötterna finns hos den stilige irländske prästen John Nelson Darby, vars dispensationalism letade sig in i amerikanska kyrkor och därifrån spreds över världen.
Historien, menade Darby, består av olika epoker där varje tidsålder präglas av en särskild ordning. Det är vad ordet dispensation syftar på: Guds sätt att relatera till mänskligheten i olika tider. Under Mose tidsålder verkade Gud via lagen, under Jesus tid på jorden via sin son, och under hedningarnas tidsålder – som vi nu lever i – genom kyrkan.
Just nu befinner vi oss i den sjätte och näst sista dispensationen, och den avslutas med uppryckandet; ”the rapture”, som det heter på engelska. Då tar Gud de frälsta från jorden till himlen, medan judar och hedningar lämnas kvar. Uppryckandet är starten på den sjunde dispensationen, vedermödan, då våld och nöd fyller jorden. Under sju år regerar Antikrist, därefter återvänder Kristus med de heliga, och tusenårsriket upprättas.
Uppryckandet ska ske snart, det var budskapet i slutet av 1800-talet. De fromma levde, skriver Ulrik Josefsson i sin avhandling, med det där pirret som föregår fallet i berg-och-dal-banan: Det är nära nu – när som helst rycks man mot skyn!
Men som barn brukar säga under en lång bilfärd: Hur snart är snart?
De sansade apokalyptikerna (jag inser hur det låter, men hear me out) betonade att man inte kunde veta exakt när. Tider och stunder vet bara Fadern, som Jesus sa. Men så fanns det de som inte var lika sansade.
I början av år 1898 spreds teorin att påskdagen år 1898 var dagen för Kristi återkomst. Den som ansågs ligga bakom detta rykte var Fredrik Franson, predikant författare till den världsberömda boken Himlauret som kom år 1897. Men han slog ifrån sig, och hävdade att det var Dimblebys bok En ny tid är nära som låg bakom hysterin.
Här är ett par tidningsklipp från svenska lokaltidningar, våren 1898. Jag har en mapp med artiklar som dessa på min dator, och hoppas att någon snart väljer att skriva en uppsats om det! Det är en närmast helt obeforskad händelse i svensk kyrkohistoria.
Lägg märke till att Franson förklarar sin tro på Jesus snara återkomst med hänvisning till den sionistiska rörelsen – en teori som fortfarande är levande, vilket jag skrivit om tidigare. Idéerna letade sig till samhällets högsta nivå: prins Oscar Bernadotte var en hängiven apokalyptiker, och anklagades för att sprida uppgiften om att 1898 var slutdatumet.
Det var några hysteriska veckor – tidningarna menade att folk sålde sina hus, klädde sig i vita kläder och gick ut för att möta Herren. Om det stämmer är svårt att säga. Också media hade lite svårt att hålla huvudet kallt
Franson slår som sagt ifrån sig, men helt oskyldig var han knappast. Hans bok (den som vill kan läsa den online här!) presenterar ett ganska tydligt case för att 1898 är året då det händer.
Men hur såg kalkylerna ut egentligen? Det är en komplicerad historia, men jag ska försöka att beskriva det klart och tydligt.
Det bygger på en kombination av matematisk precision och mytologisk fantasi – en för tiden typisk mix av vetenskaplighet och magi. Redan att få ihop Darbys system kräver en minst sagt kreativ bibelläsning. För ingen enskild bibelbok presenterar en sammanhängande bild av den sista tiden. Men darbyisterna menar att olika bibeltexter ger glimtar av den sista tiden, och att man med hjälp av dessa kan konstruera ett schema över historien.
För att få fram en datering behövde man dessutom arbeta med numerologi. En nyckel var Daniels bok kapitel 9 och vers 24, där det står:
”Sjuttio veckor äro bestämda över ditt folk och över din heliga stad, innan en gräns sättes för överträdelsen och synderna få en ände och missgärningen varder försonad och en evig rättfärdighet framhavd, och innan syn och profetia beseglas och en höghelig helgedom bliver smord” (1917 års översättning.)
Först, fortsätter Daniel, kommer det gå sju veckor innan Jerusalem är uppbyggt. Därefter följer ytterligare sextiotvå veckor, som avslutas med att “en som är smord” förgörs. Efter det väntar en sista vecka, den sjuttionde, av strid och förödelse.
Detta kom att kallas för de sjuttio årsveckorna, och man antog att varje vecka motsvarar sju år. Det grundades både i att sjuttio veckor (490 dagar) var för kort tid för att allt detta skulle kunna hända och för att hebreiskan innehåller en formulering som kan tydas på det sättet.
I Himlauret beskriver Franson de tre perioder som dessa veckor delas in i så här:
“Ängeln säger till [Daniel], att [tusenårsrikets upprättande] skulle ske icke efter 70 år, utan ‘efter 70 sjuor,’ nämligen af år (ty det var angående år, han hade frågat, v. 2) d.v.s. efter 490 år (= 70 x 7). […] Denna period af 70 årsveckor eller 490 år indelar [ängeln] Gabriel uti tre perioder: 1) en tid af 7 årsveckor eller 49 år; 2) en tid af 62 årsveckor eller 434 år; och till sist 3) en tid af 1 årsvecka eller 7 år.
Den första perioden på 49 år börjar med Jerusalems återuppbyggnad, som Franson menar inleds år 454 före Kristus. När det är klart kommer period 2, som sträcker sig över 434 år – och slutar år 29 efter Kristus, då Jesus avrättas. Han är alltså den smorde som förgörs!
Bra tajming, med andra ord – även om det kräver att Franson lägger kronologin tillrätta och väljer passande år ur den ganska osäkra kronologin.
Därmed återstår bara en vecka – sju ynka år – innan tiden tar slut. Innan den sista årveckan av krig och elände inleds; det vill säga vedermödan.
Den borde väl rimligen ha följt omedelbart efter Jesus död och uppståndelse? Nej –och detta är avgörande i den evangelikala apokalyptiken. Efter Jesus uppståndelse stannar den apokalyptiska urtavlan – Himlauret! – upp. Pingströrelsens ledare Lewi Pethrus, som omfamnar samma tankar, skriver i sin bok Jesus kommer att efter Jesus uppståndelse ”började en ny tideräkning, som insköts och den tideräkningen infaller mellan 26 och 27 verserna i Daniels 9 kap.”
Att klockan stannade berodde, skriver Franson, på att judarna avvisade Kristus som Messias. Då började istället en ny tideräkning: hedningarnas tidsålder, och den pågår “till dess det folk, nämligen Guds församling, Jesu brudskara (som upptages under mellantiden) blir fulltalig och upptages i skyn.” Detta var en viktig missionsdrivkraft för Franson: att sprida evangeliet så att “hedningarnas antal” fylldes och Kristus kan återvända till jorden.
Men finns det då något sätt att veta när denna hedningarnas tidsålder är slut och den apokalyptiska klockan börjar ticka igen. Kan man räkna ut när uppryckandet och vedermödan sker? Ett sätt är att söka tidstecken, sådant som man menar att de bibliska texterna förutspår för den sista tiden: jordbävningar, krig, omoral, judarnas återvändande till Israel och så vidare.
Det här kan dock vara vagt och öppet för tolkningar – men frukta inte: det finns fler siffror. Ett nyckeltal här är 2520. Det får man från bibeltexter som talar om att Gud tuktar olydiga folk och kungar under “7 tider”. Eftersom ett år i den judiska kalendern är 360 dagar, blir det 7x360=2520 dagar. Och en dag skulle ju kunna motsvara ett år. Så blir 2520 dagar till lika många år.
Elementärt, käre Watson.
Hedningarnas tidsålder, som är en tid av tuktan, ska alltså vara 2520 år. Men när börjar den? Här finns lite olika bud, men Franson menar att den inleddes med att det babylonska riket grundades år 625 före Kristus. Lägger man 2520 år till det landar man på – år 1895. Men det året har ju redan passerat när han skriver sin bok? Förvisso, men i en fotnot hänvisar Franson till några kronologiska felräkningar som gjort att man råkat lägga till två extra år. Den rätta dateringen är således år 1897/1898.
Om någon skulle tvivla, hör då på detta. Om hedningarnas tidsålder på 2520 år inleds år 625 före Kristus innebär det att världshistorien faller i två perfekta halvor om 1260 år vardera: Den första från det babylonska rikets grundläggande till “turkarnas eröfring av Jerusalem” år 637, och den andra därifrån till den judiska nationalkongressen i Jerusalem år 1897:
De 1260 åren af muhammedanskt förtrampande från år 637 bringa oss till 1897, till det år, då bland andra judevigtiga (sic) händelser, äfven den första stora verldskongressen af rättrogna judar hålles i Basel (i Augusti) för att utkarta planen för en judisk stats grundläggande under turkisk öfverhet.
Slutet är mycket nära, med andra ord, och Himlauret avslutas med en uppmaning att göra påskveckan 1898 till ett bönemöte där man samlas för att invänta detta: “vågar jag föreslå en sådan bönevecka påskveckan år 1898 att begynna redan palmsöndagen.” Och, fortsätter Franson, se till att ni har med “grupper af äldre och yngre, barnen icke att förglömma”.
Kring påsken 1898 rapporterade svenska tidningar att människor över hela landet – men mest i Småland – hade vakat genom natten till påskens morgon: ”Åtskilliga hade till och med begivit sig upp på höga berg för att vara ett stycke på vägen till himlen.”
Där möttes de av en strålande soluppgång, men ingen återkommande Kristus.
Ett par reflektioner kring detta.
Den här apokalyptiken är i praktiken en form av ödestro, där allt som sker i historien är en del av Guds plan. Riken som faller, folk som fördrivs, städer som byggs upp igen – allt är en del av det gudomliga schemat. Under 1930-talet skapar det en obehaglig kyla inför förföljelserna av judar i Tyskland, eftersom man ser det som ett “tidstecken” snarare än en mänsklig tragedi.
För det andra är mixen av vetenskap och mytologi intressant och tidstypisk. Det skapar en genre som påminner om konspirationsteorier. De som umgås mycket med den här typen av tankar blir vana att läsa världen som en slags kod, och söka underliggande mönster och meningar. I närtid kan man påminna sig om hur EG (senare EU) uppfattades som ett apokalyptiskt tecken.
I Sverige har den här typen av förkunnelse har klingat av sedan 1990-talet, men i USA har den frodats inte minst genom litterära skapelser som Tim LaHayes Left Behind-serie. Att QAnon-konspirationen visat sig få särskilt bra fäste bland i USA är inte överraskande. Efter 150 år av apokalyptiska spekulationer är evangelikaler de primeade att ta till sig konspirationsteorier.
Vit Rök är en substack om religion i vår tid och dess påverkan på politiken, kulturen och samhället. Den skrivs av Joel Halldorf – professor i kyrkohistoria, författare och skribent. Texterna ligger öppna men om du har möjlighet får du gärna stötta arbetet genom att teckna en betald prenumeration till priset av en kopp kaffe i månaden!
Tack för dina texter Joel!
Det finns mycket man kan säga i det här ämnet. Traditionella kyrkor kan förefalla dumpat föreställningen om ett uppryckande, trots att både Jesus och Paulus omtalade ett sådant. Intressant är dock också att Uppenbarelseboken inte verkar omnämna något uppryckande!